Har du väldigt gott om tid får du förstås gärna läsa den här hyllningen också.
För i grund och botten måste också jag få tacka Eskilstuna United för den mäktiga upplevelsen att få höra en publik på 6 312 personer resa sig upp och befriat skrika ut ett ja när Sara Thunebro hårt och distinkt placerade 1-0 bakom Göteborgsmålvakten efter en dryg timmes spel på Tunavallen.
Att det nu blev en seger som inte gav Eskilstuna mästartiteln får man väl ta.
Kanske bottnar rent av andraplatsen i ett upprätthållande av den där universella balansen som ska se till att ingen behöver lida för mycket av vare sig med- eller motgångar.
En teori som var svår att tugga i sig när ryssarna var så där olidligt överlägsna i ishockey i på tok för många år där på 70- och 80-talet. Och lika tufft i dag när Kanada börjar uppträda som en ny omöjlig supermakt.
Rosengård och Malmö borde snart ha problem med balansräkningen de också och det kommer säkert. Tids nog.
Jag tippar att de snart nog får börja slåss för sin överlevnad, men i år har de ändå förtjänat att stå där med en höjd buckla. Årets interna statistik mot just Eskilstuna United talar för det.
Jag tror ändå att Eskilstuna United tappra styrka - om den bara får chansen att förbli intakt - har väldigt goda chanser att tjata sönder hela sin omgivning i många år framöver. Ungefär som Kent i musikbranschen har massakrerat allt motstånd när det gällt Grammisbelöningar och på senare år halvt medlidsamt tackat för priset och muttrat något om hur less folk måste vara på de kentska framgångarna.
Å andra sidan håller kanske inte resonemanget om balansen hela vägen, jag vet inte riktigt. Hade inte Guif haft ett och annat guld där sida vid sida med allt silver? Men det blir kanske ordning på det också vad det lider...