Det är inget fel på Taras språkkunskaper. Hon är 13 år och hör till de elever som lär sig snabbast i klassen. Problemet är att läraren inte talar som folk. Gjorde han det skulle en vanlig grammatiklektion låta så här:
– Má hádhá?
– Qalam ahmar.
– Ahsant! Wa-má hádhá?
– Inna-hu kurát.
– Lá.
– Kura.
– Ahsant!
Men naturligtvis talar svenskläraren inte arabiska. Och på svenska låter en förmiddagslektion på Tunaforsskolan så här:
– Vad är det här?
– En röd penna.
– Bra! Vad är det här?
– En bollar.
– Nej.
– En boll.
– Bra!
I den tillfälligt återuppståndna Tunaforsskolan sitter i dag ett 60-tal elever i åldrarna 7-15 år i fem olika klassrum. På två eller tre terminer ska de ha lärt sig så mycket att de kan slussas ut i det vanliga skolsystemet.
Vill prata svenska på rasterna
Tara är en av dem. Hon längtar efter att få börja i en skola där man pratar svenska på rasterna, och inte bara när lärarna är med.
– Nästan alla här pratar arabiska. Det blir inte så mycket svenska, säger hon.
Därmed har hon också identifierat det största enskilda problemet i Eskilstunas utbildningssystem. Nästan alla nyanlända invandrarelever är placerade på några få skolor. Vanligtvis den skola som ligger närmast hemmet.
Då förvandlas svenskan lätt till ett renodlat skolämne. Ingenting man använder när man träffar kompisar, chattar på nätet eller umgås med familjen.
Tara tycker inte att det gör någonting om hon måste flytta, även om hon får åka buss till en skola som ligger längre hemifrån. Flera av de invandrarelever som nu går på Tunaforsskolan bussas redan dit, eftersom de bor vid skolor som inte har några internationella klasser.
Merparten av de stora centrumskolorna och samtliga friskolor saknar reella möjligheter att ta emot flyktingarnas barn.
På ren svenska: Skolorna är helt enkelt inte byggda för att ta hand om de elever som faktiskt bor i Eskilstuna.
Vill bli barnläkare
Men Tara har, på nyblivna tonåringars oefterhärmliga vis, ganska klart för sig vad hon vill bli när hon blir stor.
– Jag vill bli läkare. Barnläkare, säger hon.
– Men då måste du ju lära dig svenska riktigt riktigt bra. Det vet du va? säger jag retsamt.
– Ja, men jag förstår ju nästan allt du säger. Fast jag kan inte alltid svara. Inte på svenska, svarar hon.
Ironiskt nog säger hon det sista på en i det närmaste felfri sörmländska.
Foto: Veronica Karlsson
veronica.karlsson@ekuriren.se
Mathias Ståhle