Det började egentligen mest som ett experimentellt ljudprojekt mellan EPA:s gitarrist Marcus och bandets förre basist. Duon byggde egna instrument och spelade in det de frammanade ur sina skapelser.
– Det var bara en lek som började med att vi var trötta på den klassiska bandkonstellationen. Men nu är vi här igen, rockuppsättningen, konstaterar gitarristen Marcus
Han syftar till EPA som numera är en kvartett med trummor, bas, gitarr och sång. Marcus vill inte, precis som övriga medlemmar, stoltsera med sitt efternamn under intervjun.
Den nuvarande uppsättningen är lika färsk som den är helgjuten. Marcus konstaterar att sångaren Jens börjar närma sig ett år i rollen bakom mikrofonen, men på killarnas jargong skulle man kunna tro att de känt varandra sedan barnsben.
– Jag blev uppringd av killarna förra vintern. Jag fick samtalet när jag befann mig uppe i en backe i Österrike med blötsnö under skidorna och solen i ansiktet. Det jag tyckte var häftigt med musiken var att den kändes äkta. Vi har rötterna i någon sorts 70-talsrock och musiken är väldigt liveinspirerad, berättar Jens.
Trummisen Daniel säger att alla i bandet har ett väldigt öppet sinne för influenser. Det är aldrig någon som säger att en idé inte passar in i bandets musikaliska vision. På något sätt lyckas kvartetten alltid EPA-fiera sitt sound.
– Marcus gitarrspel är i stort sett EPA-soundet, konstaterar Daniel.
– Ja, jag har en tydlig plats i musiken. Och det är skönt att vi inte har en till gitarrist. Nu har instrumenten och sången sina klara platser i ljudbilden och det ligger inte någon onödig melodi någonstans och stör, säger Marcus själv.
Live är EPA en energisk maskin, eller som Marcus beskriver det: "Ingen står och sover på scen.". Daniel säger att bandet egentligen består av fyra frontfigurer som trots att alla vill synas och höras ändå hittar en balans sinsemellan. Kvartetten har tryckt upp klistermärken med en bläckfisk på, och Jens tycker att det är en bra liknelse för EPA.
– Bläckfisken är ett fascinerande djur. Det är ju egentligen bara ett huvud med armar på. Och lite så kan man nog se oss - ett gemensamt huvud som det går ut separata armar ifrån, konstaterar Jens.