Vår i luften – och en egen etta. Terje har varit hemlös, sov i containrar och såg inte ljust på framtiden. Nu har han fått en lägenhet.
Köksgardiner har precis åkt upp och dragracingpokaler pryder ett fönsterbräde. Terje, 67, ursäktar sig för att de 40 kvadraten inte är superstädade – "jag har ingen dammsugare än" – och öppnar balkongdörren. Han kastar en blick mot Gillbergarondellen och kisar i det starka solljuset. Våren är i antågande.
– Då vaknar jag till liv. Nu har jag tak över huvudet. Det är guld värt.
Terje är en av nio Eskilstunabor som fått en lägenhet via Stadsmissionens och kommunens metod Bostad först. I stället för den traditionella trappstegsmetoden – där man successivt kvalificerar sig från härbärgen till inackorderingshem, träningslägenheter och så vidare – bygger det framgångsrika konceptet på att snabbt bryta hemlösheten. Tre kriterier ska uppfyllas: Hyran ska betalas i tid, man ska sköta sig gentemot sina grannar och man ska välkomna Stadsmissionens stöd för återetablering i samhället. I april förra året fick Terje beskedet.
– På måndagen sa de att jag skulle flytta in på onsdagen. Jag hade två plastkassar med kläder.
Han beskriver ett långt "Svenssonliv" före hemlösheten. Uppväxten på en bondgård i Näshulta var idyllisk. Redan i unga år började han jobba som svetsare och var yrket trogen genom diverse flyttar – "jag träffade en kärlek i Hallstahammar och en i Kolmården". Han gifte sig och adopterade hustruns pojke.
– Hon tog livet av sig. Då sa min son: "Det får inte du göra".
"Jag ville ha hjälp men jag har så jäkla svårt att be om hjälp. Även om du är en uteliggare så har du stolthet".
Men dagen skulle komma då Terje själv inte såg någon annan utväg. Han hade återvänt till Eskilstuna efter att livet kraschat på grund av spelmissbruk.
– Då gick allt åt helvete. Jag spelade bort allt jag ägde och hade. Förutom sonen. Han sa: "Du har inte dödat någon."
Under en tioårsperiod tillbringades åtminstone två år i hemlöshet med containrar, bilen eller skogen som sovplats.
– Man vill bara överleva dagen. Det finns inget liv. Jag ville ha hjälp men jag har så jäkla svårt för att be om hjälp. Även om du är en uteliggare så har du stolthet, säger han och tittar på sin boendecoach och numera vän, Sirpa Viljanen som sitter med under samtalet.
– Man kan känna att man mister det lilla som finns kvar av människovärde genom att tigga om hjälp. Det är alltid lättare att ge hjälp än att ta emot. Du kom till oss men jag tjatade, säger hon medan Terje nickar.
När han klev in på Arbetsförmedlingen frågade någon i personalen hur det stod till och Terje svarade ärligt.
– Hon beställde en taxi till psyk. Annars hade jag nog inte överlevt, säger han för att i nästa andetag berätta om självmordsförsöket.
– När man går ner i det mörkaste ser man ingen utväg och tänker tyvärr inte på nära och kära. De är ju inte precis här, säger han och gör en gest bredvid sig.
– Det hade kunnat sluta där. Men de rackarna hittade mig, säger han med ett snett leende och syftar på personalen på trappstegsboendet där han då bodde.
Terje bedyrar att tiden faktiskt läker sår och ser i dag erfarenheten som en möjlighet att upptäcka varningssignaler hos andra.
– Jag har lättare att läsa av folk eftersom jag själv varit i skiten. Jag tycker om att hjälpa andra. Alkoholisterna på Stadsmissionen är mina kompisar. De accepterar mig som jag är och jag accepterar dem, säger han och efterlyser besök från föreningar och liknande.
— Är man missbrukare ser man bara sin krets och "vanliga" människor ser inte all misär. Det kan vara en idrottsförening som kommer och snackar skit. Folk behöver gemenskap, allt handlar inte bara om pengar.
Det sistnämnda är något Marika Eklund, tillförordnad verksamhetschef på Stadsmissionen i Eskilstuna och Nyköping skriver under på.
– Naturligtvis. Vi jobbar coronarelaterat men nu när det äntligen öppnas upp är det vår absoluta ambition att bjuda in intresseföreningar utifrån vad målgruppen önskar.
Varför fungerar Bostad först bättre än den traditionella metoden?
– Det är ett grundläggande behov att ha tak över huvudet och det är väldigt svårt att ta ett steg mot ett nyktert liv om man sover ute. Det är ganska logiskt. Vi har inte bara människor som har problem med missbruk, det är också lättare att ta ett steg mot psykisk hälsa om man har en dörr att låsa. Och det är inte kravlöst, man får inte härja. Det är samma regler som för alla andra.
Hur ser statistiken ut?
– Efter ett år har Bostad först en kvarboendeprocent på dryga 80 medan den traditionella trappstegsmetoden som många kommuner arbetar ifrån endast ligger på 20. Det är en beprövad metod, en riktig framgångssaga.
För Terje har det gångna året även inneburit en fördjupad vänskap.
– Sirpa är en riktig vän som har tagit mig under sina vingar.
– Vi har absolut blivit vänner. Jag tänker inte på mig själv som en coach, det är chefen som säger det ordet. Jag är ett stöd, det här jobbet gör man med hjärtat, säger hon.
Terje har fått en lägenhet via Stadsmissionens och kommunens modell Bostad först.
När samtalet glider in på besöken från Irland skiner Terje upp ytterligare. Det är där sonen med familj bor. Relationen är nära, sköts oftast via en chatt i mobilen och har inte tagit stryk av avståndet. Terje förkastar allt vad machoideal heter och har alltid sett det som lika självklart att prata känslor som fotboll – "klubben i mitt hjärta är IFK Eskilstuna" – med sin grabb.
– Familjen var här i höstas, då var det min traggliga engelska som gällde. Sonens jäkla ungar kan inte svenska, säger han och lyckas få ordet "jäkla" att låta som den allra varmaste av ömhetsbetygelser.
Förutom dragracing är Eskilstunabon en stor fotbollsfantast. "Klubben i mitt hjärta är IFK Eskilstuna."
Och apropå kärlek. För fyra år sedan föll Terje för en 53-årig kvinna på nätet. Hennes namn behåller han gärna för sig själv men återigen fick den knaggliga engelskan sättas på prov. Kärleken bor nämligen i Thailand där han hälsat på.
– Jag är fruktansvärt kär.
Du kan gissa vad många tänker va?
– Ja, att äldre gubbar åker till Thailand för att träffa unga tjejer. Men rent krasst har hon mer än vad jag har, tre hus och en bananodling. Min pension är så låg att jag inte får bosätta mig där.
Ni vänder på perspektiven?
– Ja, det är kärlek från hjärtat. Och jag skiter fullständigt i om folk tror något annat, säger han och utesluter inte en flytt till Thailand någon gång i framtiden.
Men innan dess ska det jobbas på trivselfaktorn i lägenheten.
– Nu ska jag bygga upp ett hem. Det behövs lite husgeråd och sånt. Jag är uppväxt på hippietiden och gillar färger. Man kanske kan be någon som är riktigt duktig på graffiti att få lite liv på väggarna? Jag står för färgen.