Här finns en insutten bordeauxröd fåtölj, en tamburmajor med kläder hängandes, ett vardagsrumsbord och en lampa.
Allt inleds med att Bengt Ernryd (flygel, trumpet och flygelhorn) och Patric Thorman (kontrabas) smyger igång lite lagom jazzigt. Efter första låten kliver Wollters karaktäristiska stämma in i tonerna. Han hörs men syns inte. Så börjar en figur röra sig utifrån salongens publikrader, upp mot scenen. Iförd en piratliknande hatt med fjäder och en lösnäsa i klass med Cyrano de Bergerac sjunger figuren "My way". Det är också Cyrano som han gestaltar, visar det sig.
Men sedan åker lösnäsa och hatt av och han blir sig själv. Då bjuds publiken in till det där vardagsrummet där Wollter delar med sig av några av sina egna favoriter bland Göteborgshistorier, barndomsanekdoter, visor och poesi. Hemma-hos-känslan förstärks ytterligare av att han slänger en bytt skjorta på golvet, precis som man kan gissa att Wollter kan göra hemmavid. Även ordväxlingarna och smågnabbandet med Bengt Ernryd, samt en och annan order till ljusteknikern, skapar en närvarokänsla och mänsklig nerv. Ernryd är mest känd bland allmänheten som mannen bakom musiken i "Fem myror är fler än fyra elefanter" och de två musikerna svänger loss i "Mulliga, maffiga, mysiga bokstaven M". Wollter hyllar sina medmusikanter och förklarar att Patric är "basens Chagall" och att när han spelar släpps fantasin loss "med flygande getter". Ja, och på något konstigt vis kan jag förstå vad Wollter menar.
Men det är Wollter som har huvudrollen. Hans sexiga röst trollbinder fortfarande och det är imponerande att den nästan 80-årige skådespelaren fortfarande har en sådan magisk utstrålning. Wollters röst går in under skinnet oavsett vad han sjunger eller vilka texter han reciterar. Han berör också med de texter som han har valt, som ibland kanske blir lite väl politiska för en allmän publik, men å andra sidan är det ju det här som är han. Ett par texter handlar om att våga. "Att aldrig våga det man vill för att man inte vet vad andra vill". Andra handlar om främlingsfientlighet, vänskap och kärlek. Ministrar, politiker och chefer får sig en och annan känga. Allt är "The Sven Wollter Way" och noga utvalt. Texter av Kent Andersson, Leonard Cohen, Slas och Jacques Brel har sin självklara plats, liksom den odödlige "Joe Hill" i svensk version.
Allt avslutas som det började med "My Way" och en Wollter på väg ut i publiken. Strax därpå, mitt i blomtacket, avbryter han och säger: "Ni vill väl ha ett extranummer?". Det märks att den spirituelle Wollter njuter av det här lika mycket som publiken. Varken han eller vi vill gå hem.
Wollter sjunger "Nån sorts man":