Först ut var dragartisterna WAD-girls. Framträdandet känns yvigt och högljutt, och slår an tonen för kvällen, innan Mariette kliver upp. Mariette gjorde ett namn för sig 2009, då hon deltog i Idol, och gav ut EP:n "My Revolution" förra året.
På Springpride-scenen skiner hon, men slår huvudet i det metaforiska taket när hon försöker växa sig ur det käcka, melodiösa men allt för välbekanta soundet i låtarna. "Say Never" blir bevis på att det finns mer att hämta från Mariette, när hon ger publiken en laddad, dramatisk popexplosion.
Strax innan Titiyo kliver på håller Eskilstuna Uniteds ordförande Anna Linnakallio tal. Här dras paralleller mellan motståndet mot damfotbollen till kampen om den egna identiteten. Det sätter festivalens syfte i ett nytt ljus, innan vi leds vidare till huvudakten.
Förra årets släpp från Titiyo, "13 gården", hör till de skivor som alla borde höra. Att kalla musiken utsökt kan tyckas pretentiöst, men av alla adjektiv jag kan rada upp känns det som det mest passande. Så även denna kväll.
Det kanske tydligaste exemplet på hennes fingertoppskänsla är låten "Solna", där Titiyo kombinerar personliga texter med lika delar bombastiska och tillbakalutade tongångar. Samma sak gäller framträdandet - avskalat och svulstigt, samtidigt. Känns det motsägelsefullt? Må så vara, men Titiyo visar att hon har både erfarenhet och kreativitet nog att lyckas med det.
På scen är det som att hon bjudit in publiken hem till sig för att avnjuta musiken. Vilken artist som helst kan uppmana till publiksång, men här är det mer ett krav än en stilla förfrågan. Hon tar scenen, torget och stundvis hela staden i besittning. Titiyo blir till det solklara artistvalet till Spring Pride. Hpn är sin egen person, utan ursäkter. Eller som hon sjunger i "Come Along":
"Time flies. Make a statement. Strike a pose." I sammanhanget blir orden till ett upprop, ett stridsvrål, rentav. Ett uppmaning om att stå sig själv närmast, att inte kompromissa, att inte ta någon skit.