Eskilstuna-Kurirens förstasida i februari 2011. Therese Johansson var väldigt nära att mista livet i en tågolycka. Händelsen fick stora rubriker också i riksmedia, mycket tack vare en frilansjournalist som blev vittne till olyckan och förde Thereses talan gentemot SJ, som ville bagatellisera incidenten.
Therese Johansson är 25 år, och har samma dag tagit examen från utbildningen till hudterapeut. Det är Alla hjärtans dag 2011, hon har fått lägenhetskontrakt och jobb på en salong i huvudstaden, och nu ska hon åka hem och fira tillsammans med föräldrarna i Eskilstuna.
Det är trångt och lite kaosartat på Stockholms central på grund av ett snöoväder och inställda och försenade tåg. Therese letar efter Eskilstunatåget, men på dess plats står ett tåg av äldre modell, skyltat med "Uppsala".
– Konduktören är stressad och hör inte mina frågor, men så är det någon som ropar att det här ändå är tåget mot Eskilstuna och jag ska just gå ombord när jag halkar ...
Thereses vänsterben far ner i glipan mellan tåget och perrongen, och samtidigt börjar tåget röra sig framåt, utan att någon signal aviserat avgång. Hon ramlar ner, och tumlar skräckslaget runt mellan perrongväggen och tåghjulen. Hon får en hård smäll i huvudet och en i magen, och kräks. Therese hör folk skrika åt henne att hon ska trycka sig mot väggen för att inte krossas under hjulen.
Efter ett 20-tal meter stannar tåget, och två Eskilstunaläkare, som av ett under befinner sig på perrongen, lyfter upp henne och tar hand om henne tills ambulans kommer och kör henne i ilfart till Karolinska sjukhuset. Där konstateras en spräckt mjälte, en kluven lever, ett krossat bäcken, ett djupt sår i pannan och stora inre blödningar. Hon får ligga kvar på Karolinska i över en månad innan hon flyttas till Mälarsjukhuset och så småningom hem till föräldrarna.
– Men jag får åka in akut några turer till, när det blir bakslag. Bland annat läcker galla ut i magen.
– Jag trodde jag skulle dö.
"På något vis fick motgångarna mig att bli starkare även om jag inte visste då om jag skulle kunna leva ett aktivt igen, eller kunna få barn. 'Försök att vända det här till något bra', sa läkarna – och det gjorde jag."
Men Therese Johansson dog inte. Efter några månader inleddes det mödosamma rehabiliteringsarbetet, samtidigt som hon blev av med lägenhet och jobb. Frilansjournalisten Andreas Nilsson från Eskilstuna, som blivit vittne till olyckan, engagerade sig i Thereses fall. Och tillsammans med föräldrarna hjälpte han henne att få upprättelse mot SJ.
– SJ ville mörka ner alla fel som begicks från deras sida; till exempel att tågets avgång inte aviserades innan det började rulla, att nödbromsen på perrongen varit ur funktion, och att de bagatelliserade olyckan. De ville få det att se ut som att jag försökt hoppa på tåget i farten, eller att det kanske varit ett självmordsförsök. Och enligt deras version efter olyckan mådde jag bra och hade bara fått lindriga skador. Andreas fick fram sanningen på sin blogg.
Trots advokathjälp fick Therese och hennes familj aldrig någon ekonomisk ersättning mer än småsummor för allt de förlorade och för alla omkostnader olyckan skapade. Ingen tog ansvar för det som hänt.
– På något vis fick motgångarna mig att bli starkare även om jag inte visste då om jag skulle kunna leva ett aktivt igen, eller kunna få barn. "Försök att vända det här till något bra", sa läkarna – och det gjorde jag.
Ett liv före och ett efter den allvarliga olyckan på Stockholms central 2011. Då blev hon av med lägenhet och jobb i huvudstaden, men nu, efter lång rehab, småbarnsår och livspussel är hudvårdsterapeut Therese framme vid målet.
Efter några år i Göteborg, två barn, en flytt tillbaka till hemstaden, en separation, nytt förhållande och ett barn till samt olika jobb i huvudsak i skönhetsbranschen, står hon nu i källarutrymmet under en frisörsalong på Ruddammsgatan – som stolt innehavare av hudvårdssalongen Skincare by Therese.
Den öppnade så smått i våras, under sista föräldraledigheten, och nu har hon sagt upp sig från sin senaste tjänst och satsar fullt ut.
– Ja det blev en tågolycka, ett antal småbarnsår och annat som kom emellan, men nu äntligen vid 38 års ålder står jag här och har förverkligat min dröm. Aldrig har något egentligen känts så enkelt. Jag hade ju min bra och tuffa utbildning redan, och en tydlig bild av vad jag ville skapa. Plötsligt hade min frisör ett rum över, och pushad av min man att våga satsa var det dags. Och responsen har varit fantastiskt bra.
Therese har valt att inte ha en fast meny i sin salong utan att skräddarsy behandlingar efter kundens önskemål och sin egen expertanalys av huden.
– Jag älskar att få människor i alla åldrar att må bra, och känna sig glada, nöjda, fräscha och fina. Då blir jag själv en gladare fru och mamma.
Några ärr på den egna kroppen minner om den otäcka olyckan. Annars har hon för länge sen lagt den bakom sig.
– Jag försöker vara duktig på att känna tacksamhet, och glädjas åt allt jag har i stället för att ödsla energi på negativa saker. Livet kan ändras så snabbt, det glömmer vi lätt.