De blåa löparskorna släpar Tommy Henriksson, 67, i golvet. Inte på ett nedstämt sätt. Det är bara så han förflyttar sig mellan skolbänkarna inne på Rekarnegymnasiet.
Men det hade inte varit konstigt om han varit känslosam. För Tommy har precis delat ut resultaten för nationella proven för sista gången. I 42 år har han levt livet som lärare. Nu väntar nästa kapitel, som pensionär.
– Det är vemodigt. Om jag ändå tittar tillbaka och kollar vad jag gjort... det har jag gjort med glädje och då är det lättare att sluta. För jag vet, du vet och alla vet, att pensioneringen kommer. Vi alla vet att en vacker dag är det slut.
Vi sitter i det rektangulära arbetsrummet. Taklampan är släckt. Som alltid. Det blir för skarpt ljus om den är tänd, anser Tommy. Pärmarna är snyggt uppradade på vita hyllor och på väggarna hänger minnen från tidigare elever.
Det är inte första gången jag sitter här. Även mig har Tommy försökt lära hur man blandar in x och y i en ekvation eller hur man lyckas med någon slags akrobatik i ringarna som hissades ned i idrottshallen någon gång per termin.
Ett av mina starkaste minnen med dig är när du delade ut nationella provresultatet i matte och sa till mig: "Vad fan hände egentligen?"
– Det gick inte så bra som jag hade hoppats? undrar Tommy.
Tvärtom.
– Jaha, wow.
Tommy skrattar till, vrider sig i kontorsstolen och tänker efter innan han säger:
– Undra hur många man har sårat genom livet när jag sagt något spontant. Tänk om det i värsta fall är någon om 10-15 år som ser dödsannonsen och det är någon sådan gammal grej som de kommer ihåg.
Jag förstod din skämtsamma ton.
– Jag tror och hoppas att jag har uppfattats på rätt sätt med glimten i ögat. Ibland säger jag för mycket, men jag har också varit snabb på att be om ursäkt om jag ser reaktionerna.
Tommy har inte förändrats mycket. Det aktiva kroppsspråket när han står upp och pratar är sig likt. Fötterna rör sig både framåt och bakåt. Händerna svävar omkring i luften med orden som kommer ut från munnen. Vi pratar om gamla minnen från hans 42 år i branschen.
Det finns ett från tiden på Årbyskolan som gör att Tommys röst och läppar börja darra, ögonen vattnas och han kämpar för att hålla tillbaka tårarna. Minnet är från 1980-talet.
– De där lirarna åkte vi till Åland med.
Han pekar på en bild som är tagen för drygt tio år sedan när klassen återförenades i en fest.
– Ingen lärare fick jag med mig. De sa till mig: "Du är dum i huvudet. Åker du med dem till Åland. Du fattar väl hur illa det går". Vadå går illa? I min värld fanns inte det. Jag sökte bidrag från kyrkan och andra institutioner för att de skulle ha råd att åka med.
En förälder hjälpte till att köra klassen till Stockholm. De åkte till Åland och kom hem en fredagkväll runt 22.
– Vet du hur många som stod och mötte eleverna?
Nej.
– Noll. Noll föräldrar stod där.
Tommy tar en paus. Det är första gången under vårt samtal som han blir tyst och måste hämta sig.
– Det betyder att jag betydde något för dem.
Engagemanget finns fortfarande där. Trots att pensionen väntar runt hörnet. När vi står i klassrummet och provresultaten är utdelade till samtliga finns det en elev som Tommy pekar på och viskar till mig:
– Han är en av de smartaste jag träffat. Men alldeles för lat.
Tommy avslutar lektionen med ett pepptalk till eleven. Han är rak och ärlig angående latheten när han bankar händerna lite lätt i bänken. Hoppet om ett förändrat beteende har han inte släppt.