Kroppsvisiteringen avslutades med att 16-åringen fick dra ner kalsongerna. Tillvägagångssättet kritiseras av JO.
Den kommer från Justitieombudsmannen. JO har efter en anmälan från tonåringen och dennes advokat utrett klagomålet.
Händelsen utspelades en vårdag 2019, då en patrull tog med den då 16-årige pojken till polisstationen. Poliserna misstänkte att han använt narkotika, men också att han kunde ha knark på sig.
Jourhavande förundersökningsledare fattade beslut om blod- eller urinprov. Enligt patrullen meddelades beslut även om kroppsvisitering.
Pojken uppmanades därför att klä av sig. Plagg för plagg genomsöktes.
Inget knark hittades.
Han fick sedan dra ner kalsongerna. Inget knark där heller.
Pojken har uppgett att han tvingades sätta sig på huk medan en av polismännen också gjorde en obehaglig invärtes undersökning på honom.
Detta tillbakavisas dock bestämt av de involverade polismännen. Enligt Polismyndighetens granskning av ärendet, är en sådan åtgärd heller inte normal i fall av det slaget.
Efter att ha lämnat urinprov fick 16-åringen lämna stationen i sällskap av en vårdnadshavare. Senare provanalyser visade inga spår av narkotika.
JO konstaterar att polisen har rätt att både kroppsvisitera och kroppsbesiktiga en person som skäligen kan misstänkas för brott som kan ge fängelse. I det aktuella fallet är dock såväl JO som Polismyndigheten tveksamma till att pojken över huvud taget skulle anses skäligen misstänkt.
Vidare påpekar JO att en kroppsvisitation inte ska genomföras så att den undersökta personen tvingas stå naken framför ögonen på andra. Pojken borde ha fått något att skyla sig med.
Knäckfrågan för JO var dock vilken typ av åtgärd som egentligen utfördes där i polishuset. Gränsdragningen mellan kroppsvisitation och kroppsbesiktning är omvittnat svår.
Omständigheterna i Eskilstunafallet visar dock, menar både JO och Polismyndighetens yttrande, att gränsen överskreds.
I rättegångsbalkens mening var det en kroppsbesiktning 16-åringen utsattes för, bedömer JO.
En sådan åtgärd är integritetskränkande och långtgående. Därför krävs beslut av polisens undersökningsledare, i vissa fall av åklagare eller domstol.
Patrullens uppgift om kroppsvisitationen beordrats av en FU-ledare saknar skriftligt stöd. Det finns inte en rad dokumenterad om vilken typ av visitering som skulle göras, varför eller hur.
Inte heller finns något protokoll som visar vad polismännen gjorde, vilket JO också är kritisk till.