Reijo Haapsaari har varit campingen trogen i 30 Är. NÀr tidningen tittar förbi i helgen umgÄs han med grannarna Anita Fransson och Anki Johansson. Med sina sju, respektive sex Är i Vilsta ligger de i lÀ.
â Tanken Ă€r att flytta hit pĂ„ riktigt lĂ€ngre fram, nu Ă€r vi hĂ€r pĂ„ helgerna men bor i stan, sĂ€ger Anki.
â Vi lever ett hĂ€rligt liv, det Ă€r gĂ„ngavstĂ„nd till stan. Jag Ă€r naturmĂ€nniska men vill inte bo sĂ„ Ă€lgarna tittar in i fönstret, sĂ€ger Anita vars make för stunden kokar kaffe.
Hur ska ni fira jul?
â Klockan 15 Ă€r jag strĂ€ngt upptagen, dĂ„ Ă€r det Kalle, sĂ€ger Reijo.
â Det blir ingen Fanny och Alexander-jul. Dottern kommer hit, kanske nĂ„got barnbarn men det tror jag inte, sĂ€ger Anita och berĂ€ttar att hennes mamma var Jehovas vittne och pappan ateist.
â Han slĂ€pade in en julgran men vi hade inga traditionella jular.
SjÀlv Àr hon inte mycket för att resa runt den 24:e, coronapandemi eller inte.
âJag vill ha lutfisk och skinka â ungsbakad, inte kokt. Och sĂ„ tittar jag gĂ€rna pĂ„ nĂ„gon film.
Och dina mÄsten, Anki?
â Jag har inga mĂ„sten. Jag ska jobba pĂ„ julafton, karln fĂ„r göra maten. Om alla Ă€r friska Ă€r vi med barn och barnbarn pĂ„ annandagen.
Ses ni tre pÄ julafton?
â SĂ€kert, men vi planerar inte och behöver inga inbjudningskort. Anki Ă€r min systerdotter och jag och Reijo var ett par pĂ„ 60-talet, berĂ€ttar Anita.
JasĂ„, minsann â vem gjorde slut?
â Minns inte, det var lĂ€nge sedan. Vi Ă€r som syskon, skrattar bĂ„da.