Först ut på scenen, som en musikalisk aptitretare, kom unga Tove Wikström som nu fick visa upp inför hemmapublik. Hon är från Eskilstuna och av publikreaktionerna att döma satt många av hennes vänner och bekanta bland åhörarna. Kanske var Tove aningen överväldigad av att stå framför en så stor publik för hon var tämligen fåordig i pratet mellan låtarna. Repertoaren bestod av egenskrivna melodier med lite sorgsen framtoning, hennes kommande karriär ska bli intressant att följa och jag hoppas att hon hittar något glatt att skriva om som omväxling till det melankoliska.
Trion som sedan beträdde scenen har kommit några pinnhål längre upp på karriärstegen. Niklas Strömstedt och Erik Bazilian (The Hooters) är veteraner i musikbranschen, Harmony Montclair däremot är en artist som känns ny på musikmarknaden. Från första ackordet visade de var det musikaliska skåpet skulle stå, akustiska gitarrer och skön stämsång var temat för kvällen.
Nummer ett på låtlistan var en av The Hooters hits, I’m alive, där en av stroferna lyder: I'm feeling christmas in the middle of July. Och så kändes det faktiskt emellanåt, som att det, mitt i sommaren, levererades musikaliska julklappar. Ur Niklas Strömstedts digra samling av sånger fick vi bland annat höra Förlorad igen, Oslagbara, Om och Sista morgonen (ni vet den där paret i sången kör över en fågel och Lidingö i texten påpassligt bytts ut mot Mary’s café). Erik Bazilian framförde flera av The Hooters kända låtar och visade sig dessutom vara en überduktig gitarrist/banjolirare/mandolinist. Att höra honom spela distad banjo med Jimi Hendrixkänsla var en upplevelse utöver det vanliga.
Harmony Montclair, gruppens kvinnliga representant, hade skön, uttrycksfull, röst och hon presenterade ett antal egna melodier som var njutbara. När trion avslutade konserten, efter flera extranummer, gjorde man det med att sjunga Idas sommarvisa i vilken hela publiken stämde in i. Där och då upplevdes sommarkänslan ända in i själen. Mäktigt!
Egon Jonsson