Åk mer kollektivt, manar samhället. Det är bussigare mot miljön, håller nere de offentliga kostnaderna.
Men bland landets drygt 100 000 synskadade hörsammas det av mindre än hälften. De reser med andra färdmedel. De vågar inte annat, enligt en undersökning av Synskadades riksförbund, SRF.
– Bristerna i busstrafiken är många för synskadade. Därför väljer de färdtjänst eller taxi i stället, vilket är dyrare. Eller också stannar de helt enkelt hemma och skiter i att ge sig ut i samhället.
Det säger Roland Gustafsson, aktiv i SRF:s Sörmlandsdistrikt och förbundets riksstyrelse. Hans synskada tvingar honom att använda käpp för att kunna upptäcka hinder och faror och klara sig i stora folksamlingar. Ändå åker han mycket buss, i stan och genom länet.
Det går ofta bra. Men han har också haft incidenter som gjort honom desorienterad på grund av handikappet. Han har full förståelse för dem som avskräcks från bussåkandet; av att inte veta när det är dags att stiga av, aldrig vara säker på att hamna rätt.
Orsakerna till otryggheten är flera. De synskadade har flera gånger pekat ut dem för både Sörmlandstrafiken och bussföretagen.
Det största problemet är bristen på hållplatsutrop. Servicen finns i dag på några bussar på vissa linjer i Eskilstuna. I resten av länet är gravt synskadade utlämnade till turen och omgivningens välvillighet om de ska hamna rätt.
– Man ska kunna bli avsläppt där man säger att man vill gå av eller få ett utrop i bussen, tycker Gustafsson är en självklarhet.
Lars-Ove Nederman åker buss dagligen i västra Sörmland. Trots att han är helt blind gör han även resor inom länet. Men oavsett hur mycket han har tränat för att klara sig själv på bussen är motgångarna många och stressnivån hög.
– Jag blir galen av oro att inte vara säker på att bli avsläppt på rätt ställe. Det pratas om att kollektivtrafiken ska vara tillgänglig för alla. Men då måste hela kedjan fungera.
Det finns fler länkar som brister. Ett oräkneligt antal av de cirka 4 000 hållplatsskyltarna i länet har inte samma namn som hållplatserna i tidtabellen. Synskadade blir ibland avsläppta på fel plats – trots att de instruerat föraren.
– Jag hade inte en aning om var jag var förrän bilarna började tuta på mig. Då förstod jag att jag befann mig mitt i trafiken, berättar Nederman om en skräcktur till Trosa.
Förarnas bemötande är också en del av problematiken, vittnar synskadade om. Några hittar inte på linjen de kör. Andra brister i tålamod, hjälpsamhet och i språket.
– De som inte visar någon förståelse borde byta jobb. De är på fel ställe, tycker Gustafsson medan Nederman berättar att han ombetts av förare att beskriva hållplatsen där han vill av.
– Hur ska jag kunna det? Jag har ju aldrig sett den!