Det var Patrik Andersson som förde fram idén att Eskilstuna skulle försöka kopiera arrangemanget som pågått sedan 1946 i Edinburgh.
– Där har man numera ett tusental framträdanden. När vi startade sa jag att om vi fick ihop 100 efter tre år så var det bra. Under fyra dagar hade vi 130 olika framträdanden i Eskilstuna. Visst är det fantastiskt.
– Det är ett hästjobb som framför allt projektledaren Maria Comstedt tillsammans med Rocco Gustafsson och Henrik Lillsjö uträttat för att få alla bitar på plats. Jag vill också framhålla Kultur- och fritids insats.
Bäst och sämst?
– Jag hann se flera kanonframträdanden. Sämst var utan tvekan biljettkrånglet med Ticnet. Det var struligt att hantera.
En del har haft synpunkter på att det blev för mycket fest i Eskilstuna?
– Å-festivalen är en sak, Fringen en annan. Som turistchef är det mitt jobb att höja turist-näringen. Vi siktar på att nå en publik från hela Skandinavien och någonstans måste man börja. Fringe var tidigare ett okänt begrepp här uppe i Norden men förhoppningsvis kan vi nu bygga vidare på det här.
Hur gick det ekonomiskt?
– Som väntat. Artisterna har spelat ”på dörren”, det vill säga de har fått betalt efter hur många som erlagt entré till föreställningarna.
Gatuartisterna?
– Också nöjda. Jag träffade Zack (åkte enhjuling och jonglerade med facklor)och han tyckte Eskilstunaborna var betydligt generösare än folk i Örebro och Karlstad.
Fringe-festivalen har alltså kommit för att stanna?
– Vi som jobbat med den hoppas det.
Många har undrat vad Fringe betyder?
– ”På kanten” kan man säga. När Edinburgh startade efter kriget bjöds världens alla artister in för att fira freden. Alla fick inte plats på de stora scenerna men ville ändå framträda – de hamnade litet vid sidan om, på ”fringen”.