Vad bär framtiden med sig? Alevtina Artiyukh, 36, vill inget hellre än vara kvar i Sverige. "Mest av allt i hela världen vill jag att mina barn ska ha det bra, så ja, jag vill stanna."
Vid ett av långborden i KFUM:s lokaler sitter Jegov, 13. Han låter sig väl smaka av borsjtj, en ukrainsk rödbetssoppa som mamma Alevtina Artiyukh serverar sina nyfunna vänner. Syskonen, Lisa, 5, och Matfei, 4, är hemma med mormor Natalija, 63, i Skogsängen. För ett knappt år sedan hjälpte frivilligorganisationen Barnens ambassad 40-talet personer till Sverige, däribland familjen från Tjernigov.
– Vi vågade knappt gå ut. När vi gjorde det hade vi mörka kläder för att inte bli upptäckta. När de bombade gömde vi oss i en jordkällare. Vi kände Mirjam sedan tidigare och visste att när en bil kommer så är allt förberett. Det känns jobbigt att tänka på alla som inte fick den hjälpen, säger Alevtina Artiyukh.
– Det var som ett schackspel, vem som åkte i vilken bil, till vilken gräns och hur de skulle övernatta, minns vännen Mirjam Adolphi på Barnens ambassad som verkat i Ukraina i 30 år.
I Eskilstuna har den idella organisationen fokuserat på praktisk söttning i vardagen, under det gångna året. Som att erbjuda skjuts och hjälpa till att utrusta lägenheter. Alevtina har ytterligare ett önskemål:
– Jag vill fortsätta att lära mig svenska med dig, säger hon och tittat på Mirjam som tolkar intervjun.
– Fast jag är riktigt tuff!
Frivilligorganisationen Barnens ambassad samlade 20-talet personer i KFUM:s lokaler.
För Alvetina var mötet med det nya landet överväldigande.
– Sverige är helt enkelt underbart. Mest av allt i hela världen vill jag att mina barn ska ha det bra, så ja – jag vill stanna. Men så länge jag får bidrag känner jag mig som en parasit. Jag är tillräckligt ung för att ha krafter att ge tillbaka till samhället och jag vill jobba.
Med vad spelar mindre roll.
– Alla yrken är bra yrken. Det kom hem två trevliga tjejer som gjorde rörarbeten i lägenheten. De var vackert sminkade och jätteduktiga. Jag blev helt fascinerad att det var tjejer. Hos oss är det bara alkoholister som har sådana jobb, säger hon och ler.
Bakom leendet finns en kvinna som inte bearbetat sina trauman. Som aldrig tillåter sig att känna efter.
– Jag har tre barn, jag kan inte vara deprimerad. Jag bär med mig känslorna från 2014 när jag flydde från Lugansk också. Men den här gången var det värre. Jag kan varken filtrera eller bearbeta.
Jegov, 13, kom till Eskilstuna tillsammans med mamma Alevtina Artiyukh, syskonen Lisa och Matfei samt mormor Natalija.
Förutom borsjtj, en ukrainsk rödbetssoppa, bjöds det på vitlöksbröd.
Hon längtar efter dagen då minstingen Matfei, 4, säger att han är tillräckligt stark själv.
– Då kanske jag kan känna ett lugn. Jag har tappat både hår och tänder på grund av allt. Men det är inte synd om mig. Jag kan njuta av livet också.
En oro gör sig ständigt påmind. Oavsett vilken miljö hon rör sig i är budskapet detsamma.
– Alla säger att vi måste återvända någon gång, kommunen, Migrationsverket, alla. Så börjar varje möte.
Alevtina har även fått höra att det är inte är någon idé att lära sig språket av den anledningen.
– Så sa de när jag skulle börja på kommunens integrationsprojekt Care for Ukraine. Och sedan började kursen.
Hon poängterar att det finns många landsmän som inget hellre vill än att kunna återvända.
– Men jag är inte en av dem.
Frågan varför möts med tystnad. Sedan slår hon ut med händerna och ger ifrån sig ett explosionsliknande ljud.
– Då skulle jag aldrig någonsin känna mig lugn igen. Det är svårt att tro på framtiden. Jag vill inte tänka på allt i Ukraina. Det som pågår handlar om människans galenskap och makt. Det finns ingen medkänsla.