De flesta återfinns i den yngre medelåldern, någonstans mellan 30 och 50 år. Några är runt 60. Men två var under 18 när de opererades. Innan operationerna levde samtliga ett över genomsnittet rörligt liv med skidåkning, joggning och långpromenader. Några tränade för triathlon eller andra tävlingar för högpresterande. Åtminstone tre var aktiva på elitnivå.
En stor del av dem har redan fått sina problem klassade som vårdskador och fått viss ekonomisk ersättning via LÖF. Andra väntar på besked. Några har inte orkat anmäla till IVO eftersom myndigheten inte tar upp ärenden om patienten inte först vänt sig med sitt klagomål till vårdgivaren. De som har opererats av Specialistcenters ägare tycker det känns besvärligt att anmäla. De säger att de fortfarande är beroende av att få smärtlindrande och annan medicin utskriven via kliniken. Flera har erfarenhet av att andra vårdinstanser inte gärna vill ta sig an krånglande höfter som behandlats någon annanstans.
"Jag har inte anmält till IVO, då måste jag klaga hos Specialistcenter också. Någonstans känner jag väl att jag får skylla mig själv som gick med på operation. Dessutom är jag fortfarande i Specialistcenter händer, det är där jag får Citadonet utskrivet. Jag tar maxdos varje dag och klarar mig inte utan det. Jag är rädd att de inte ska hjälpa mig om jag klagar".
Samma historia upprepas gång på gång när de berättar om sitt första besök på Specialistcenter. Knappt har de hunnit in genom dörren förrän de blir erbjudna en operationstid. Eftersom många av dem sökt vård upprepade gånger utan att få hjälp blir de positivt överraskade. Äntligen en läkare som är intresserad av deras problem och kommer med förslag till lösning:
"Jag blev jätteglad, äntligen någon som brydde sig".
De flesta har sökt för problem med den ena höften. Men nästan alla säger att de rekommenderats att operera även den andra - i förebyggande syfte. Enligt läkaren kommer också den friska höften snart att börja krångla - lika bra att synka rehabiliteringstiden.
"Varje gång jag pratade med honom lyfte han frågan om att operera även den andra höften. Det påstods att jag med största sannolikhet snart skulle få problem även med den. Jag ville avvakta och se hur det skulle gå med den första. Men han menade att det var lika bra att få det gjort".
"Direkt jag vaknade ur narkosen sa han 'Vi måste nog ta den andra också' trots att den inte ens var undersökt."
"Jag sökte för höger höft men dagen jag skulle opereras ville läkaren ändå rita på vänster, han ville ta den först"
"Hade jag fått en ärlig riskbedömning hade jag aldrig låtit någon röra min smärtfria höft"
"Som patient och framförallt helt okunnig i detta ämne sa jag ja till operation fast det verkade konstigt, jag hade ju bara ont i den ena."
"Först efter operationen fick jag veta att rehabiliteringen kunde bli lång, innan var intrycket att jag knappt skulle behöva vara sjukskriven alls".
Ett stort antal opererar höft nummer två med bara några veckors intervall. Att få fram operationstid går snabbt.
Men när operationerna väl är genomförda och rehabiliteringen inte ger väntat resultat blir det svårare att få kontakt. Patienterna ringer och mejlar till kliniken, men återkoppling från opererande läkare dröjer flera månader och sker så gott som alltid på patienternas initiativ.
"Efter operationerna har känslan varit att det inte finns tid över till mig längre".
"Alla uppföljningar var på telefon. Efter operationen kunde jag inte gå och inte stå. Jag hade småbarn och ville bara dö. Samtidigt kände jag mig så jävla dum. Jag trodde jag var den enda som gått på det. Och skämdes över att jag inte tagit reda på mer om vad operationen innebar. Det var trots allt en lättnad när jag förstod att jag inte var den enda drabbade"
När de till slut får ett återbesök är beskedet nedslående:
"Tyvärr kan vi inte göra mer här, du måste lära dig att leva med smärtan."
"Han sa att jag tyvärr tillhörde en patientgrupp som inte gick att rädda. Då jag frontade honom om att han inte berättat om denna procentdel svarade han att de tyvärr vet mer nu än vid operationstillfället".
"Han sa att man nu kommit fram till att den metoden inte var så lyckad så man gjorde inte det längre. Hade jag varit deras försökskanin?"
Ett säkert sätt att bli av med höftsmärta är att göra höftplastik, alltså byta ut den värkande höften mot en konstgjord höftled. Sjukvården är dock restriktiv med att operera yngre patienter eftersom den konstgjorda höftleden inte säkert håller livet ut.
Trots det har flera av de vi talat med haft så svår värk att det inte funnits något alternativ till höftplastik. Eftersom artroskopi i sig anses vara en riskfaktor för att utveckla artros kan höftoperationerna ha framkallat, eller accelererat, sjukdomen.
"Jag är ändå glad att jag hade så mycket artros i höften att en ortoped var villig att operera mig. Annars hade jag aldrig blivit av med smärtan".
"Min enda chans att bli smärtfri är att få en ny höft, men än har jag inte hittat någon som vill ta i det, de säger att jag är för ung. Nu drar jag mig fram på kortisonsprutor"
Patienterna vi intervjuat kommer från hela Mellansverige. Till Specialistcenter har de ofta tagit sig via egenremiss. Flera av de som är bosatta i Stockholmsområdet har kommit i kontakt med Specialistcenter via klinikens filial i Stockholm eller via sina sjukgymnaster som skickat dem vidare till Eskilstuna. En patient befann sig på en sjukgymnastklinik i Stockholmsområdet då Specialistcenters läkare kom på besök för att titta på patienter som hade potential för att bli bättre genom kirurgiskt ingrepp.
"Undersökning på plats visade på nedsatt rörelseförmåga i båda höfterna. Läkaren misstänkte FAI på båda trots att den ena var väl fungerande".
Ovanstående patient upptäckte senare att det redan i hans första journal stod inskrivet att han hade problem i båda höfterna, trots att han bara sökt för den ena.