I Kjula skolas uppehållsrum ljuder Nirvana ur högtalarna med Cobains brinnande röst i frontlinjen. Datumet är den åttonde april 1994 och min kompis Erik vänder ner huvudet igen och deppar i takt till "In utero".
Det jag inte visste då var att Cobains självmord på många sätt blev en sorts andra födsel för mig.
Hösten innan hade Seattle-trion Nirvana släppt sin blott tredje skiva "In utero" som var bandets första studioalbum efter enorma "Nevermind" som kom ut 1991. Med den skivan hade Kurt Cobain, Krist Novoselic och Dave Grohl lyckats knuffa ner Michael Jackson från Billboard-listans topp, i ett svep haft ihjäl 80-talets hårmetal och - som det brukar heta - skapat rockhistoria.
Många skulle vara rätt nöjda med det facit, men Kurt Cobain hade en punkarsjäl och mainstream-framgång rimmade illa med den vision han hade. Han var helt enkelt tvungen att göra något som styrde tillbaka bandet mot hans ursprungsvision.
Ur detta föddes "In utero", en råare, svartare och mer svårtillgänglig skiva där indie-creddige Steve Albini satt bakom ljudbordet. Visst blottade Cobain sin pop-ådra i låtar som "Rape me", "Heart-shaped box" och den smärtsamt ärliga "All apologies", men här fanns också svavelfräsande "Milk it", otämjda "Tourettes" och tunga "Scentless apprentice".
Men inte heller detta gav Cobain någon ro. I april 1994 begick han som 27-åring självmord i sitt hem i Seattle. Själv hade jag då inte ens hunnit fylla tonåring medan Kurt Cobain hade öppnat "In utero" med de bittra raderna:
Teenage angst has paid of well/ Now I'm bored and old
Nirvana blev den ventil som kom att kanalisera min egen tonårsångest. Visst hade jag hört bandet förut, men nu började jag verkligen lyssna på musiken. Jag förkastade all eurotechno som jag tidigare hade studsat till och under en period gick "In utero" och "Nevermind" på repeat inne på mitt pojkrum i Kjula. Ibland vände jag högtalarna ut mot fönstret så att grannarna också skulle höra, varsågoda.
Jag blev Nirvana-manisk, började samla på svårtillgängliga skivor och köpte bootlegs för att höra outgivna låtar. Hela månadspengen spenderades på plattor. Till slut tändes gnistan till att skapa egen musik. När jag fick en gitarr i julklapp jammade jag till Nirvana vilket såklart präglade mitt sätt att spela (det är först nu som jag har brytt mig om att lära mig skalor). På högstadiet bildade jag mitt första band tillsammans med just kompisen Erik. Självklart spelade vi en och annan Nirvana-cover.
Nirvana öppnade upp mig för en helt ny musikalisk värld. Hur kunde något vara så rått men ändå så fullt av känsla? Ser man till hela grunge-genren så stod den också för en ny bild av mannen. Där 80-talets musikmän generellt var macho (pudelrockens smink till trots) var de pagefriserade grunge-killarna känsliga, ofta introverta och mjuka - en roll som jag själv kunde relatera till.
När jag med äldre öron lyssnar på "In utero" - som nu firar 20 år med en jubileumsutgåva som Kurt Cobain säkert hade dömt ut som pengamjölkning - så hör jag tydligt hur Cobain mot slutet av sitt liv hade vandrat djupt in i hopplöshetens labyrint.
Den primala skriket i "Scentless apprentice" har alltid känts desperat, men nu tåras mina ögon av sorg över hur ensam Cobain låter. Det här är ljudet från ett djur som tvingats in i ett hörn och totalt gett upp allt hopp om att klara sig levande ur situationen.
"All apologies" kan vara något av det ärligaste som har spelats in. Textraderna är nakna, fria från metaforer och i princip ett rop på hjälp:
What else should I be/ All apologies/ What else could I say/ Everyone was gay/ What else could I write/ I don't have the right/ What else should I be/ All apologies
Kanske finns svaret till varför Cobain tog sitt liv som 27-åring i känsliga "Dumb":
I'm not like them/ But I can pretend/ The sun is gone/ But I have a light/ The day is done/ I'm having fun/ I think I'm dumb/ Or maybe just happy
Här beskriver Cobain ett utanförskap som med tiden verkar ha utvecklats till en oförmåga att relatera till sin omgivning. Tänk om den känslan av vilsenhet och alienation kunde ha förvandlats till myntets andra sida: individualitet och utforskandet och utvecklandet av vår inneboende potential.
Kurt Cobain hade mycket intressant musik inom sig, och jag kommer alltid att se "In utero" som hans sätt att slå sig fri från gamla ramar och låtstrukturer som under åren bara har förstärkts inom populärmusiken.
Hur Nirvanas fjärde studioalbum hade låtit får vi aldrig veta, men jag misstänker att den hade blivit början på något nytt och annorlunda.