Tur, talang och tajming. Enligt Per Gessle behövs dessa tre t:n för att lyckas inom musikvärlden. När det kommer till Heartbreak - som var samtida med Gessles band Gyllene Tider - så kan man även lägga till "trynen".
– Vi upptäcktes egentligen helt på våra utseenden. Vi var alla på Gröna Lund en dag 1977 då det kom fram en britt till oss och frågade "Spelar ni musik?".
Peter Torsén imiterar Heartbreaks forne manager Danny Malones svenska med brittisk brytning. Han konstaterar tillsammans med sina bandkollegor Tommy Perrock och Håkan Persson att den gode Malone nog aldrig nådde break even när det kom till Heartbreak - bandet som alltid gick sin egen väg. Från till att spela new wave i stället för punk eller progg till att aldrig flytta till Stockholm för att nätverka.
– Det hade säkert gått bättre för oss om vi hade flyttat dit. Vi var på några kändisfester där, men kände aldrig att det var vår grej. Vi var alltid kusinerna från landet, och var rätt nöjda med det, säger Peter.
Dessutom tackade bandet nej till att spela in en svensk version av låten "Skateboard". I stället nappade Magnum Bonum på erbjudandet och fick en monsterhit i och med det.
– Jo, vi var ju lite sura efteråt på att vi hade tackat nej, säger Tommy.
– Men vi ville spela våra egna låtar, konstaterar Peter.
Utöver honom, Tommy och Håkan bestod det ursprungliga bandet även av Jan O'Boogie. När kvartetten väl hade skivkontraktet i hamn så gick det fort. Från att ha spelat på Eskilstunas ungdomsgårdar befann sig Heartbreak plötsligt på Sverigeturné.
– Men vi ville spara pengar och tältade i stället för att sova på hotell, minns Peter.
– Och vi hade alltid med oss campingkortet och visade upp det när vi blev tillfrågade, ler Tommy.
Den absoluta toppen nådde gruppen under åren 80-81 då de i princip levde på intäkterna från musiken. Bandets första album släpptes 1980 och fick lysande recensioner i kvällstidningarna. Bandet spelade även i det extremt populära tv-programmet "Måndagsbörsen" och surfade högt upp på popvågen.
Men, och det kommer oftast ett men, bara något år senare började den svenska publiken att tappa intresset för hela den genre som Heartbreak tillhörde. I stället gjorde artister som Carola och Anna Book succé på topplistorna.
– Man ligger ju alltid ett år i förväg med konsertbokningarna, och 1982 såg vi att vi hade väldigt få spelningar inbokade till året därpå, berättar Peter.
Bandet, som nu var en Jan O'Boogie fattigare men två Micke - Byström och Börstell - rikare, hade nu andra jobb vid sidan om bandet för att få ekonomin att gå ihop. Väl framme vid sommaren 1983 bestämde sig bandet för att det var dags att lägga ned. Den sista spelningen skedde i Stadsparken i hemstaden.
– Det var en magisk spelning, och vi var sugna på att fortsätta, men vi bestämde oss ändå för att sluta medan vi var på topp, säger Peter.
Till lördagens konsert har bandet repat tillräckligt många gånger för att Peter misstänker att folk kan tycka att det är på gränsen till för mycket. Men när Heartbreak gör sin första fulla konsert på 31 år, det har blivit en del kortare återuppståndelser under åren, så ska det göras på rätt sätt.
– När vi ändå gör detta så vill vi att det ska bli riktigt bra, konstaterar Peter.
För vem vet, kanske blir det fler gig i framtiden.
– Vi har redan fått ett erbjudande om ytterligare en spelning, avslöjar Peter.