Precis när mitt inre barn börjar tjata något om "Är vi inte framme snart?" så är jag där. Framme. På alldeles lagom cykelavstånd från centrala Eskilstuna, i den manshöga vassen bredvid reningsverket, ligger Ekeby våtmark. Och det är faktiskt just på grund av reningsverket som det här utflyktsmålet ens existerar.
Hela våtmarken är skapad för att hjälpa till att rena avloppsvatten innan det släpps ut i Eskilstunaån. Den som är intresserad av den processen kan läsa sig mätt. Runt om i våtmarken finns informativa skyltar uppsatta som förklarar processen. Men jag är inte här för att få en lektion i vattenrening. Jag vill titta på fåglar!
För trots att våtmarken är konstgjord är den en i hög grad levande plats. Redan när jag rundar det första utkikstornet inser jag att här är det inte jag som bestämmer. Fåglarna har tagit över! Gälla varningsrop och hotfulla blickar följer mig när jag smyger runt längs vasskanterna. Till en början önskar jag att jag behållit cykelhjälmen på. En måsliknande varelse cirkulerar oroväckande nära min skalp. Jag misstänker att jag befinner mig lite för nära hens bo.
Efter en stund lugnar sig djurlivet och jag börjar känna mig accepterad.
På fötterna har jag satt på mig mina mest oömma och fotriktiga skor. Ordet våtmark förde nämligen mina tankar till sankmark, surhål och sump. Mina tankar visade sig vara helt fel ute. Det är enkelt att ta sig fram på vägarna som slingrar sig genom våtmarken. Handikappvänligt enkelt. Dock gäller det att sätta ner fötterna med viss precision. Om man inte vill kliva i fågelskit vill säga.
Alldeles intill våtmarken dundrar trafiken fram på europavägen. Mullret överröstas av fåglarnas skrik, skrän och kvittrande. Här är man liksom helt oförberett mitt i naturen.
En sothöna simmar runt några näckrosblad och på en liten gräsklädd kulle i vattnet har måsarna slagit sig ner. Det är ett intensivt djurliv, som nästan känns bortkastad på mina ovana ögon. Jag rör mig långsamt för att inte störa.
När jag tar fram kameran känner jag mig som en paparazzifotograf. "Hej, naturen! Förlåt att jag tränger mig på!". En kikare och en fågelbok hade varit bättre utrustning att ha med sig. Jag har ju liksom ingen aning om det är en supervanlig vadarfågel eller någon exotisk raritet jag smyger mig på.
Några känner jag igen. Skrattmåsar, svanar, gräsänder. Precis när jag börjar närma mig slutet på min vandring får jag syn på en märklig bjässe. Den ser ut som en beige korsning mellan svan och gås. Näbben är stor och gul.
Väl hemma igen gör jag en snabb sökning. Det visar sig vara en sångsvan. Om det är något att skryta med vet jag inte men klart är att vårt möte i våtmarken gett mig ytterligare ett fågelnamn att lägga på minnet.