Vill belysa världens vita fläckar

När Martin Schibbye kliver upp på Contrasts scen i Eskilstuna har det gått 885 dagar sedan han släpptes ur Kalityfängelset i Etiopien. Det är också dagen då han tagit nästa steg i sin journalistiska karriär.

DRAG-Martin-150212-VK.jpg

DRAG-Martin-150212-VK.jpg

Foto:

Eskilstuna2015-02-13 16:57

Innan föredraget börjar frågar Martin Schibbye om någon i publiken har en mobilladdare att låna ut. Det har varit en hektisk dag och mobilens batteri är tomt. Sedan morgonen har han medverkat i en rad intervjuer. Anledningen är det projekt som lanserats: Blank spot project.

– Mediebranschen är i kris, men vi tänkte att vi struntar i krisen, säger Martin.

Tanken är att skapa en medborgarfinansierad plattform för frilansjournalister. Något som ska göra det möjligt att bevaka de vita fläckarna på världskartan. De platser som ligger i medieskugga.

Just en sådan plats är anledningen till att Martin står inför ett fullsatt Contrast den här torsdagen. Reportageresan som var tänkt av avslöja svenska Lundin Oils förehavanden i Ogadenregionen i Etiopien ledde till helt andra löpsedlar.

– Jag kände att jag hade ett ansvar som svensk journalist att gå till botten med det här. I de flesta artiklarna framställdes Lundin Oils intåg i Etiopien som helt oproblematiskt, säger Martin.

Både han och fotografen Johan Persson hade hört flyktingarnas berättelser. Om brända byar, om död och fördrivning. De kände båda att här fanns en brännhet historia. Snart skulle de i stället bli de fängslade journalisterna Johan och Martin.

På bordet intill sig har han resultatet av reportaget. Boken 438 dagar. Det tänkta avslöjandet blev i stället en berättelse om 438 dagar som samvetsfångar.

Bildspelet bakom honom visar rebellerna. Johan och Martin lyckades ta sig in i den slutna Ogadenregionen. Innan resonerade de att det egentligen bara fanns två alternativ: Antingen att kontakta det officiella Etiopien eller att kontakta rebellgruppen.

– I det här fallet var det som att välja mellan pest eller kolera. Men gerillan framstod som det bästa valet av två dåliga alternativ.

– Ibland måste man tänja lite på gränserna för att få jobbet gjort.

Snart syns i stället uniformerade soldater i bildspelet. Martin och Johan grips. Innan resan hade de gjort en bedömning av säkerhetsläget. Om de skulle bli gripna var det mest troligt att de skulle bli utkastade ur landet.

– Men det visar sig att de inte alls planerar att kasta ut oss, de har helt andra planer för oss.

De får uppleva en skenavrättning och en iscensatt filminspelning som ska bevisa att de är terrorister. Sedan väntar varsin isoleringscell.

– Varför hade jag inte fått lära mig på journalistutbildningen hur man hanterar isolering?

Tre veckor går innan en dag som Martin beskriver som den lyckligaste i hans liv kommer. Johan får flytta in i samma cell. Men när de senare förs till Kalityfängelset beskriver Martin hur deras hopp dör.

– Det gick upp för oss att vi var där just för att vi var journalister. Det kändes som att de ville statuera exempel.

Martin visar bilder på fängelset. Murarna är inte högre än att det med lite hjälp går att klättra över.

– Jag skulle beskriva det som ett fängelse byggt av rädslans stenar, där fångar vaktar fångar. Det var rädslan för varandra som höll oss instängda.

Tids nog får de sin dom. Elva års fängelse. Brottet? Terrorism.

– Som journalister ställdes vi inför rätta för att ha intervjuat terrorister. Vi försökte få dem att döma oss för att vi tagit oss in i landet illegalt, men de ville försvara sin terrorlag.

Johan och Martin ansöker om nåd. Men för att det ska beviljas måste de erkänna sig skyldiga till terrorbrott. De erkänner och får 24 timmar på sig att lämna landet.

– Det sista en av mina medfångar sa till mig när vi släpptes var, och då hade han trängt sig fram och fått ta emot flera batongslag för att kunna krama om mig och viska: Snälla, snälla. Berätta för världen vad ni har sett.

Med hjälp av visselblåsare, undangömda dagboksblad och stulna pennor kunde de båda journalisterna hålla sitt löfte.

– Det var först när boken kom ut som jag blev mig själv igen. Vi fick professionell hjälp, men jag tror att vi gjorde det stora arbetet själva genom skrivandet, säger Martin.

Efter föredraget bubblar publiken av frågor. En man reser sig upp. Han ställer dock ingen fråga.

– Jag är själv från Ogaden och jag har bara ett ord att säga: Tack!

Martin tar senare upp den nu laddade mobiltelefon och knappar upp insamlingen till Blank spot project. Klockan är nio på kvällen. Projektet, som lanserades för tolv timmar sedan, är uppe i 100 000 insamlade kronor.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om