Isabella Lövin lämnar alla sina politiska uppdrag.
Själv är hon i färd med att flytta sitt liv från Helsingfors till Bryssel när hon ombeds kommentera Isabella Lövins avgång och Miljöpartiets framtid.
– Hon har säkert funderat på om hon orkar satsa på en valrörelse till eller om hon ska överlåta det till någon annan nu när det börjar närma sig två år fram till valet. Det känns säkert jätteskönt för henne att ha fattat ett beslut, jag önskar förstås att hon hittar något roligt att göra och att hon får lite lugn och ro.
Lugn och ro verkar inte vara något den Eskilstunafödda Maria Wetterstrand själv eftersträvar. Som hållbarhetskonsult jobbar hon numera med att hjälpa företag ta fram lösningar för ekologisk och social hållbarhet, men sedan hon blev sekreterare för Miljöpartiets riksdagsgrupp som 21-åring har hon haft många titlar: språkrör, biolog, språkvetare, vd och samhällsdebattör för att nämna några. Sedan 1992, då hon var 19 år, finns inte ett spår av något friår på hennes cv. Hennes erfarenhet inom Miljöpartiet och rörelsen i stort gör att hon, om någon, borde veta om Lövins planerade avgång är bra för partiet:
– Det är svårt att säga för det är inte säkert att det blir lättare med någon annan heller. Det är en väldigt svår situation, och hon har haft det mycket tuffare än vad jag hade det när jag var språkrör – hon är dessutom minister. Och så ska hon hålla ihop partiet samtidigt som hon ska hålla ihop regeringssamarbetet i minoritet med två externa partier som behövs för att få igenom saker. Att tassa i de känsliga markerna med partimedlemmar som vill en sak och socialdemokrater som vill en annan, och så två samarbetspartier som man inte ska reta upp för mycket – det är inte världens enklaste jobb. Hon ska ha all heder och respekt för det arbetet hon har gjort och också det hon har drivit politiskt och fått igenom. Vi är oftast mycket bättre på att kritisera folk än att tacka dem för all tid och energi och kraft som de har lagt ner.
"Att tassa i de känsliga markerna med partimedlemmar som vill en sak och socialdemokrater som vill en annan, och så två samarbetspartier som man inte ska reta upp: det är inte världens enklaste jobb."
Som du säger är det känsliga marker, tycker du att hon har navigerat sig bra?
– Jag tycker att hon har skött sig bra, och framför allt har hon inte fått den uppmärksamhet och den respons som hon förtjänat för det arbetet som hon gjort – men så är det ofta. Det är ganska otacksamt att vara politiker överlag. Folk ser när man gör något fel men de ser sällan de bra sakerna. Jag tycker heller inte att Miljöpartiet fått den positiva respons som partiet förtjänar - men det tycker man ofta om sitt eget parti.
Vilken sorts person är lämpad att ta över Lövins uppdrag?
– Det har varit en svår period att profilera sig i regeringssamarbetet av en massa skäl. Så behöver det inte alltid vara, och det är väldigt svårt att se vad för sorts person som skulle kunna vända det här och få upp stödet till tvåsiffriga nivåer. Det finns exempel på personer med lugn och stabil attityd som lyckats - och exempel på utåtriktade och verbala personer som lyckats… Det är otroligt svårt att förutse. Jag överlämnar gärna det åt de som är aktiva inom partiet idag. Hur man än tänker så är det svårt att veta vem som är bäst lämpad.
Maria Wetterstrand säger vidare och att hon inte har någon egen favoritkandidat och att hon själv inte tror sig återvända till sitt aktiva engagemang i Miljöpartiet. ”Det känns inte så” svarar hon, vilket möjligen lämnar utrymme för hoppfullhet hos de som saknar Wetterstrands glöd och talförhet.
Maria Wetterstrand, Isabella Lövin och Åsa Romson under valrörelsen 2014.
Regeringssamarbetet har följts av kraftigt försämrade siffror för Miljöpartiet som tycks ha haft små möjligheter att sticka ut hakan för att få igenom sin miljöpolitik i det rådande koalitionsläget, men Wetterstrand ser partiets svårigheter att nå ut till väljarna som ett symptom som går att lasta systemet för snarare än partiet:
– Det är ett underligt system som vi har i Sverige som innebär att de partier som sitter i regeringen alltid måste visa sig helt eniga utåt. Jag tycker inte alls att det nödvändigtvis är bra, men så funkar det i Sverige. Det är klart att man ibland, även om man tillhör samma parti, gör olika bedömningar och tycker olika saker och det kan man väl prata om även i det offentliga kan jag tycka. I många andra länder kan ju både enskilda ministrar och partier som samverkar i regering utåt sett visa att man tycker olika, och det är ingen stor sak; det är klart att man gör! Men det gör man inte i Sverige, och det blir extra svårt för små partier som då inte kan visa sina väljare vad man gör med de mandat man har fått.
Tror du att det är kulturellt betingat?
– Jag tror att det i huvudsak beror på att vi har en tradition av enpartiregeringar under Socialdemokraterna som inte vill att det ska finnas oenighet utåt. De har byggt upp den här traditionen sedan jättelång tid tillbaka, och den är kvar även i andra konstellationer. Just när man har minoritetsregeringar, som vi ofta har i Sverige, så blir det mycket mer känsligt om ett parti inte är med på en överenskommelse. I Finland är det exempelvis en helt annan dynamik. Men det här är en helt annan fråga än språkrörsvalet, för det här är ingenting som Miljöpartiet ensamt kan ändra på.
Maria Wetterstrand avfärdar inte regeringssamarbetet som något negativt för partiet – platser i regeringen är rimligen vad man förväntas vilja uppnå som parti. Att väljarstatistiken dykt är snarare en konsekvens som kan tänkas vara universell för alla mindre partier som tvingas kompromissa för att vinna regeringsplatser.
– De facto är det ju så att oavsett vilket litet parti som sitter i ett regeringssamarbete med ett större parti blir det väldigt svårt att profilera sig och hitta sin egen nisch och synas och sådär. Det var ju likadant i alliansregeringen.