Flyktingen Ahmad fick flytta in – nu är han en i familjen

För tre år sedan flyttade Ahmad Tannira in i Janne Ekströms villa i Skogstorp. Nu är flyktingen från Syrien en i familjen. Och allt började alldeles typiskt svenskt. Med en fika.

30 december 2018 07:15

"Nu har det gått tre år. Ahmad bor fortfarande kvar i gästrummet även om han numera pluggar i Örebro. Tjejernas 'storebror' är numera en medlem i familjen. "The method of fika" visade sig vara en bra metod..."

Orden är Janne Ekströms. Tre år har gått. Tre år sedan han bestämde sig för att flyktingarna som kommit inte längre skulle vara främlingar.

– Det skulle bara bli några månader, tills du hittade något annat. Men nu har det gått tre år.

Janne Ekström är 50 år och lärare på Rekarnegymnasiet. Ahmad Tannira är 27 år och studerar till automationstekniker i Örebro. Jag träffar dem i huset i Skogstorp. På bordet: Tre kaffekoppar och några kanelbullar.

Det var lite så det började, med fika.

– Jag jobbar i skolan och är lärare. Och jag är jäkligt trött på allt det här med flyktingfientlighet och snacket om att integrationen är dålig och att man måste hjälpa folk på plats. Då tänkte jag så här: "Vad gör jag?", säger Janne.

I ett inlägg på Facebook om en insamling till ett av asylboendena i Eskilstuna såg Janne flera hatiska kommentarer som fick honom att reagera. Själv valde han att samla ihop kläder och leksaker som inte längre användes. Sedan tog han med sig sina döttrar ut till asylboendet i hopp om att det skulle finnas barn på asylboendet som de kunde leka med.

– Vi känner ju inga flyktingar, säger Janne.

Han skulle snart få anledning att återkomma.

– Det var kring jul. Barnen var hos sin mamma och jag satt helt ensam här. Så jag tänkte jag åker ut och ser om det är någon som vill fika. Om ingen pratar med dem, hur ska de kunna integreras? Det var lite det som födde idén: Vad kan jag göra? Jag behöver inte göra något stort utan jag åkte helt enkelt ut och bjöd hem några killar på kaffe och bullar.

– Vi hade jättetrevligt. Och dagen efter ringde du mig. Jag tror att någon av de som var här berättat att jag hade ett stort hus.

Janne tittar på Ahmad. Han skrattar.

– Jag hade fått jobb på asylboendet och behövde verkligen någonstans att bo. Jag ville inte bo och arbeta på samma plats. Jag frågade alla jag träffade, berättar Ahmad.

Och så frågade han Janne. Som han inte hade träffat.

– När du svarade att du skulle höra med dina döttrar vad de tyckte så tänkte jag att, nej han vill nog inte, berättar Ahmad.

Men Janne höll sitt ord och återkom till Ahmad:

– Så länge tjejerna är nöjda så är jag nöjd. Och det var på de premisserna som han flyttade in, säger Janne.

Alla sidor av att bo i en svensk familj har du ju faktiskt varit med om. Till och med när min pappa gick bort... Du är som en i familjen.

Janne Ekström

Nu verkar det som att han aldrig kommer få flytta därifrån.

– Du är som en storebror för tjejerna. Du har varit med i vårt liv nu i tre år, det har varit barnkalas, julaftnar och 50-årsfest. Alla sidor av att bo i en svensk familj har du ju faktiskt varit med om. Till och med när min pappa gick bort... Du är som en i familjen, säger Janne.

Och den nya familjen har kontakt med den gamla familjen, med Ahmad föräldrar i Syrien:

– Varje morgon gör jag i ordning kaffe, häller upp det i Ahmads termosmugg och ställer på byrån i hallen så att han kan ta med sig den när han åker. Hans mamma blev alldeles lycklig när hon fick höra det. "Det var ju jag som brukade göra så innan" sa hon, berättar Janne och fortsätter:

– Jag tror att hans mamma och pappa tycker att det är skönt att han bor här, att han har någon som ser efter honom. Rent åldersmässigt så skulle han ju kunna vara min son.

När jag träffade Ahmad första gången på asylboendet i Hållsta strax utanför Eskilstuna satt han tyst i en soffa. Och vi behövde en tolk för att kunna prata med varandra. Då skrev jag en artikel om hans flykt hit från Syrien till Sverige.

LÄNK: Artikeln om Ahmad Tannira från 2015 ► "Man vänjer sig att somna till ljudet av bomberna"

Den här gången behövs ingen tolk. Kanske lite tack vare Janne.

– Det märks stor skillnad på språket, säger Janne.

– Ja, på SFI fick jag lära mig att skriva svenska men jag lät som en robot när jag pratade. Nu har jag lärt mig vardagsspråket, säger Ahmad.

– Jag rättar ju dig och du frågar mycket. Heter det till exempel diska för hand eller med hand, och varför heter det så, säger Janne.

– Ibland blir det konstigt, säger Ahmad.

– Ja, det är ofta som du säger det att vi inte har någon grammatik. Det bara ÄR. Ja, välkommen till Sverige. Det finns inga regler, man ska bara veta, säger Janne och skrattar.

Vårt samtal börjar närma sig problemet.

– Problemet är ju att många inte har några svenska vänner. Då får de inte utrymme till att prata svenska. Jag minns att jag hade en elev som gjorde praktik på ett företag där alla pratade svenska. Den språkutvecklingen han hade på en termin då kan ta andra flera år. Han hamnade i ett sammanhang, säger Janne och fortsätter:

– Många kanske bara umgås med andra från samma land och pratar sitt eget språk.

– Ja då blir du irriterad, fyller Ahmad i.

– Att jag blir irriterad, hur menar du, undrar Janne.

– När vi pratar arabiska, svarar Ahmad.

– Ja, jag tycker att ni ska prata svenska mer. Du och din kompis... Det är slött att ni pratar arabiska, ni borde prata svenska för ni är så pass duktiga båda två, säger Janne.

Språket, integrationen, delaktigheten i samhället. Allt hänger ihop. Janne kommer med en avslutande uppmaning:

– Jag skulle vilja skicka vidare en liten stafettpinne till alla som klagar på att invandrare inte integrerar sig: Om ni bjuder in dem och pratar med dem så blir det lättare för dem att integreras.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Lisa Hölne