I Anders Karlssons ansvarsområde ingår personlig assistans, LSS och socialpsykiatri. Han accepterar att bli intervjuad och har en skrivelse färdig när Eskilstuna-Kuriren träffar honom.
– Jag vet inte vad du vill fråga om men jag har förberett ett uttalande.
Utifrån vad?
– Utifrån det jag tror att du vill fråga om, säger Anders Karlsson och läser upp ett uttalande om att vissa fall är mer komplicerade än andra.
– Rent generellt finns det situationer där man som allmänhet, eller för de som inte jobbar inom professionen kan tycka att det är väldigt konstigt att det hanteras på det här sättet. Det finns ärenden där man som allmänhet säkert tycker att kommunen inte utför sina åtaganden. På grund av den frivillighet som ligger i ärendena har den enskilde brukaren rätt att säga nej, och då kan vi aldrig gå in mot dennes önskan. Vi kan aldrig bedriva tvång och det är kanske en hint.
Handlar det inte om att arbeta med bemötandet av personer med särskilda behov och att ha en professionell organisation?
– Vi arbetar ständigt för ett erbjuda brukaren en säker och trygg vård och god livssituation.
Finns det hopplösa fall?
– Jag tror att det finns ärenden som är väldigt, väldigt svåra att hitta nyckeln till och där även den samlade expertisen kan ha väldigt svårt att hitta nyckeln.
Förstår du den frustration som "Davids" anhöriga känner?
– Ja. Jag har full förståelse för att anhöriga och närstående i såna här fall har det jättejobbigt och jättesvårt.
Hur tycker du att det samarbetet med hans anhöriga fungerar?
– Rent generellt tror jag att man som anhörig eller god man har lite andra förväntningar på oss än vad vi kan ställa upp på. Återigen handlar det om att man är här frivilligt och att vi är förhindrade av lagstiftningen. De enda som får bruka tvång är polisen och psykiatrin i vissa fall.
Det pågår en brottsutredning mot två av kommunens personliga assistenter som misstänks ha misshandlat honom.
– Alla såna händelser, där vi går utanför våra ramar och rätten vi har, är bedrövliga. Det har jag sagt tidigare och jag har bett om ursäkt.
I Davids bostad finns en madrass, en tvåsitssoffa och en fåtölj. Golvet har varit täckt med avföring och hårtussar. Hur ser du på det?
– Jag kan inte uttala mig i det enskilda ärendet.
Nu isoleras han allt mer och enligt uppgift överväger ni att flytta honom längre ut på landet. Stämmer det?
– Det kan finnas vissa triggerpoints som sätter fart på vissa beteende och genom att ha färre stimuli kan det fungera mycket bättre. Det är tanken när man placerar. Men jag kan inte uttala mig i enskilda ärenden, du får ge dig nu.
Berätta om era metoder i komplexa fall, där man märker att det inte går åt rätt håll.
– I de komplexa fall där vi har ansvaret så letar vi alla möjliga lösningar. Det kan vara behandlingshem i en annan kommun, men jag tänker inte säga något om vad vi gör eller inte gör i det här ärendet.
Kan det vara brist på rätt kompetens runt brukaren?
– Det kan generell handla om att vi inte har rätt kompetens och det är därför som vi i många ärenden tar in expertis från annat håll. I många fall har vi sänt brukare på andra boenden i andra kommuner som har specialistvård. Ibland kan man se ganska snabbt att något inte fungerar och då måste man göra på ett annat sätt, ibland måste vi vara uthålliga därför att vi har en tro på att det fungerar. Ibland kan det ta tid innan vi når fram.
Är du nöjd med hanteringen av David?
– Jag kan förstå att det väcker känslor.
Är det okej att bo som han gör?
– (Lång tystnad) Rent generellt är det ju… I de ärenden där det har funnits såna här delar så är det ju inte okej.
Försöker kommunen att undvika att skicka personer utanför kommunen?
– Ja, absolut. Det har vi som ett politiskt uppdrag att i möjligaste mån försöka klara av ärendena inom kommunen. Det är målet vi har.
Måste man inte våga erkänna att det inte alltid går?
– Jo, och det tycker jag att jag har sagt flera gånger.