För Eskilstunas del handlar det om 68 miljoner - att jämföra med 40 miljoner som satsades under 2015 - och för Strängnäs, som kommit lite längre än Eskilstuna, handlar det om 32 miljoner.
Av Eskilstunas sammanlagda 626 kilometer vattenledningar är cirka 33 procent gråjärn, som helst ska bytas.
Av Strängnäs sammanlagda 389 kilometer vattenledningar har man redan ersatt så många gamla ledningar att man, enligt de egna beräkningarna, är nere på 12 procent gråjärn.
Målet för det nybildade företaget ESEM (förkortning för Eskilstuna Strängnäs Energi och Miljö AB, EEM och Sevabs gemensamma driftbolag) är att sätta in insatserna i de områden där man just nu är som sårbarast.
I Eskilstuna jobbar man utifrån en 5-årsplan där man hela tiden väger in begreppen risk och konsekvens.
I den mån man kan så utför man arbeten där annat arbete redan är inplanerat. Ett exempel på det blir i år att man drar nya vatten- och spillvattenledningar under Kungsgatan och Careliigatan i samband med att arbetet med att bygga om gågatan pågår.
– Det finns alltid en risk att det inträffar nya läckor som tvingar oss att göra omprioriteringar, säger Andreas Bander, som är ny på posten distributionschef på Vatten och avlopp på ESEM.
Även om antalet vattenläckor just nu ser ut att nå nya toppnoteringar är man i verkligheten nere på ett snitt på cirka en vattenläcka i Eskilstuna per vecka och år, medan man i Strängnäs drabbas av en läcka var fjortonde dag.
Under 80-talet uppträdde mer än dubbelt så många vattenläckor i Eskilstuna.
Det låter som ett högt antal, men det är inte ens säkert att kunderna märker av alla läckor.
– Ibland kan vi snabbt leda om vattnet via andra ledningsrör för att nå ett område som drabbats.
De flesta vattenläckor inträffar vintertid och orsakas av antingen sträng kyla, eller av kyla som följs av mildgrader och kyla igen. Något som sätter marken i rörelse.
– Vattenledningarna ska helst ligga på frostfritt djup vilka är cirka två meter, men det är inte överallt där det varit möjligt att nå det djupet, säger Andreas Bander.
Ovanpå allt tvingas man i dag underkänna en del av det arbete med ledningar som skedde under 60- och 70-talen. Varken materialet eller arbetet bedöms som optimalt.
För att göra en sammansatt bild komplett finns avsnitt i nätet med rör som lades ned för ganska exakt hundra år sedan som fungerar alldeles utmärkt än i dag. Och det finns sträckor med vattenledningar som lades ned för tio eller tjugo år sedan som inte alls håller måttet.
Materialet i de vattenledningar som läggs ned i dag handlar enbart om polyeten och ska ha en garanterad livslängd på 200 år. Högst troligt står de pall lika lång tid till, men det vågar man inte utfärda några garantier om.
För alla som själva vill ha garantier på att alltid ha tillgång till vatten bör man inte tänka i banor som vad kommunen kan göra för dig utan vad du kan göra för dig själv och dina närmaste.
Andreas Bander pekar gärna på den enskildes ansvar att alltid ha en liten depå av vatten i reserv.
– Vi åker självklart ut och ställer upp en vattentank i ett område där vi befarar ett avbrott under en längre tid, men det är inte alltid vi kan det, säger hans kollega Cecilia Bäck, som pekar på att
MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) alltid trycker på att alla medborgare i Sverige ska ha en buffert för att klara tre dygn utan någon hjälp alls. Detta i händelse av en katastrof eller liknande kris.
Det betyder självklart att vatten måste finnas upptappad form någonstans hos alla som ser höjd beredskap som en självklarhet.