"Låt dem stanna, låt dem stanna, låt dem stanna".
Ropen skallade högt över takåsarna när elever och lärare slöt upp till stöd för de tolvåriga systrarna som efter sju år i Sverige och lika många på Björktorpsskolan tvingas lämna landet tillsammans med mamman Zena Aziz. Bland klasskamraterna på skolan var sorgen stor.
– Det är orättvist och hemskt att det här ska hända, säger Luana Nyrönen.
– Vi är en stor klass. Men det känns ändå som att en stor del av den försvinner, säger Ishan Naser och får medhåll av Mohanad Ismail.
När skolan nåddes av beskedet i slutet av förra veckan var det många som berördes starkt och kände ett behov av att manifestera sitt missnöje med beslutet och sitt stöd för klasskamraterna.
– Det kom som en chock. Jag har aldrig ens reflekterat över att de inte skulle vara svenska medborgare. Ett sådant här beslut väcker minnen och känslor bland lärare och elever som själva varit med om liknande saker eller väntar på beslut, säger Anna Eriksson, NO-lärare på skolan.
Under måndagen började eleverna tillverka skyltar och plakat med budskap om att låta vännerna stanna. Tanken var från början att demonstrera på Fristadstorget, men tillståndet skulle dröja ett par veckor och det var tid som inte fanns.
Under onsdagsförmiddagen ringlade så ett långt demonstrationståg runt skolgården innan man slutligen samlades framför entrén där mentorn och idrottsläraren Marie Lindkvist höll tal.
– De har haft hela sin skolgång här – ända från förskoleklass till årskurs sex. Jag hoppas att flera av er kommer kunna hålla kontakten med dem så att de vet att ni finns med dem på deras resa.
Nora Henriquez tyckte att det kändes skönt att få ge uttryck för den orättvisa hon känner över vad som drabbar klasskamraterna.
– Det kändes bra att visa vad vi känner. Även om det inte gör någon skillnad så har vi försökt. Det var viktigt, säger hon.
Rema Rouhi och Dema Rohay kom till Sverige 2012. Mamman hade då beviljats uppehållstillstånd genom anknytning till hennes dåvarande sambo. Döttrarna fick sin genom anknytning till henne. Pappan hade i sin tur kommit till Sverige på samma sätt flera år tidigare.
När det blev dags att förnya uppehållstillstånden gjorde Migrationsverket en rutinmässig prövning av huruvida mammans förhållande – grunden till alla tre uppehållstillstånd – var seriöst. Myndighetens bedömning gjorde gällande att så inte var fallet och gav avslag på deras ansökan. Pappans förhållande med sin sambo bedömdes däremot vara seriöst och hans uppehållstillstånd permanentades 2013. Tre år senare blev han svensk medborgare.
När det stod klart att systrarna inte skulle beviljas uppehållstillstånd genom mamman ansökte de på nytt genom anknytningen till pappan. Även där blev det emellertid nej. Detta motiverades med att Migrationsverket i efterhand kommit fram till bedömningen att pappans förhållande – som utgjort grunden för hans uppehållstillstånd och sedermera hans medborgarskap – var ett skenförhållande.
Systrarnas juridiska ombud Leila Ghari är kritisk till myndighetens agerande.
– Oavsett var man hamnar om bakgrunden och förhållanden så är det bara flickorna som drabbas. De har i princip haft hela sin uppväxt i Sverige, pratar flytande svenska, har sin pappa och sina sociala nätverk här. Man har inte tagit hänsyn till barnens bästa, säger hon.
Huvudpersonerna själva var inte med under demonstrationen som hölls i deras namn. Enligt mostern Noora Fandaqli kom utvisningsbeskedet som en fullständig chock.
– De vet inte vad de ska göra eller vart de ska ta vägen. De är helt förstörda. Rima har blivit rädd för polisen och rädd för det här landet som ska utvisa dem efter att de bott här i sju år, lärt sig språket och har det jättebra i skolan. Hon bara gråter. Det är ett enormt trauma för båda två.
– Det är en hemsk situation. Det finns ingen släkt kvar i Irak och vi vet inte vad vi ska ta oss till. Vi vill bara att de ska få stanna och få uppehållstillstånd.