– Vi ville ha en ny soffa som inte var grå, beige eller svart. Till slut hittade vi en som vi gillade och den råkade vara lila. Det finns faktiskt ingen tanke att den skulle matcha hallbyrån. Det bara blev så, säger Lena Eriksson som bor på Köpmangatan i Eskilstuna tillsammans med Ulf Lindstrand.
De hundraåriga kulturhusen i Gamla stan rymmer vackra lägenheter som har den gamla charmen kvar. Lena och sambon Ulf lyckades få tag på sin för tre år sedan. Den är på 160 kvadratmeter och har stora rum, högt i tak och trägolv. Trots att två hem skulle slås samman till ett hade Lena och Ulf inte svårt att komma överens om inredningen.
– Det är fantastiskt att få bo här. Man kan tycka att lägenheten är för stor för två personer men vi insåg att när man varit särbo i några år har man hunnit skapat sig vanor och kan ha behov av att bre ut sig.
Lägenheten är sparsmakat möblerad utom ett av rummen som är Lenas ateljé. Där inne råder ett kreativt kaos, som Lena beskriver det, med två symaskiner, staffli och en påbörjad tavla. Ena väggen har hyllor, från golv till tak, fyllda med tyger, kläder och andra material som går att återvinna till nya prylar.
– Uffe har verkligen gett mig space och det ska han ha cred för. Ett av rummen är bara mitt och väggarna är också mina för där hänger mina tavlor. Vardagsrummet är nästan som en utställning. Uffe har sin hobby i ett garage, där mekar han med motorcyklar, så man kan säga att vi har kompromissat lite.
Lena målar abstrakt, färgrikt och gärna på stora dukar. I ateljén finns alltid en tavla på gång men just nu skapar Lena också mycket med tyger och broderi. Hon går nämligen en distansutbildning på folkhögskolan som heter "Textilt återbruk och design". Men att återbruka kläder har Lena gjort i många år, långt före det blev trendigt.
– Jag har alltid hållit på och ändrat och sytt om kläder, men för ett halvår sedan bestämde jag mig för att ge mig själv mer tid för sånt. Jag gick ned i arbetstid och började utbildningen. Nu är fredag min dag då jag kan fokusera på att vara kreativ. Det är fantastiskt kul.
Vardagsrummet går i en vinkel och är uppdelat i två delar, den ena för umgänge, öppen spis och matsalsmöbel. Den andra delen för mys med tv och soffgrupp. Lenas färgglada tavlor matchar inredningen – en grön kudde i soffan kräver en tavla ovanför i samma nyans och detsamma gäller vid den lila soffan med röd pläd – tavlan ovanför har inslag av både lila och rött.
– Jag vet aldrig innan jag börjar hur målningen ska bli. Färgen får bestämma och det växer fram. Det är spännande, som ett lotteri. Jag gillar när det är mycket färg, det får gärna explodera med färg.
På en fönsterbräda står några afrikanska träskulpturer och djur i plast. Figurerna är nästan det enda som visar att Lena och Uffe ägnar en hel del tid att hjälpa fattiga barn i Kenya.
– Det började med en semester 2012 då vi besökte ett slumområde. Vi kom till en skola i vilken barnen också bodde. Skolan hade inget tak så vi hjälpte till med att bygga ett innan vi åkte hem. Och när vi kom hem började vi samla in pengar för att kunna göra mer för dem.
Sedan dess har det blivit många resor till byn Bombolulu och för att insamlingen av pengar skulle bli seriös startade Lena och Ulf med vänner föreningen Steady Vision. Den senaste resan gick nu före jul och resväskorna var som vanligt proppfulla när Lena och Ulf lämnade Eskilstuna.
– Vi hade 80 kilo med kläder och skolmaterial. Väl därnere skulle vi en dag bjuda barnen på kött, vilket de nästan aldrig får äta. Kvinnorna i byn kom och hjälpte oss att laga och barnen satt med sina skålar i timmar och väntade på att maten skulle bli klar. De lämnade inte sin plats för köttet ville de verkligen inte missa.
Kenya har de senaste åren drabbats av flera terroristattacker vilket Lena och Ulf är mycket medvetna om men det stoppar dem inte från att åka.
– Vi har ju sett hur befolkningen lider av att turister försvinner. Men man kan inte låta terroristerna få som de vill. Vi måste fortsätta att resa dit men vi är medvetna om riskerna och undviker stora köpcentrum och folksamlingar. Förra året var vi där två gånger så nu kommer det att dröja minst ett år innan vi åker igen.
Innan vi går kan vi inte låta bli att kommentera clownnäsan som ligger på hallbyrån och undrar om hon kanske håller på med teater?
– Nej, men jag har alltid haft en dragning mot clowner. Allt blir roligare med en röd näsa och den kan vara en bra isbrytare i många sammanhang. En gång tog vi med massor av näsor till barnen i Bombolulu och de blev jätteglada. Då spelade det ingen roll att vi inte kunde varandras språk.