Lugnet är deras åttonde hus, alla andra har behövt en rejäl renovering för att Janet och Håkan skulle känna trivsel, men inte det här.
Kompisarna däremot var skeptiska när flyttlasset skulle gå från centrala Eskilstuna till Mellösa by, då undrade vännerna om de verkligen hade hört rätt.
– "Vad ska ni göra där ute i ödemarken". Och vi svarade: " När ni kommer dit så förstår ni." För oss kändes det rätt på en gång. Att få bo här är livskvalité för oss, säger Janet.
I två år bodde Janet och Håkan i lägenheten nära stadsparken i Eskilstuna. De köpte en kolonilott och ett hus i Kläppen för att få lite natur och inte bara bo i stan. Men lägenheten kändes i alla fall inte rätt. Det fanns inte så mycket att hålla på med.
– Vi tänkte att vi i alla fall kunde börja leta efter ett hus, något som verkligen var utöver det vanliga, ett ställe där vi skulle vilja bo länge. Lugnet blev första huset vi åkte till på visning och blev helt sålda när vi steg in i köket. Vi sa till mäklaren att han kunde lämna nycklarna och åka därifrån.
Den smala vägen mot Harpsund slingrar sig från kyrkan fram till det gula trähuset. På den 1 000 kvadratmeter stora tomten ligger också ett äldre mindre hus, ett timrat garage och tvärs över vägen finns en stor ladugård som gjorts om till lagerlokal, festvåning, rum med sängar och badrum med bastu. De tidigare ägarna hade nämligen bed and breakfast i ladugården och i det lilla huset på gården, vilket också Janet och Håkan har med i planerna för framtiden.
– Sen är det jättebra att våra pojkar kan ha varsitt litet hus när de kommer på besök. Båda bor i Norrköping.
På stentrappen till stora huset ligger en sittdyna, en stickning och framför trappen, vid spireahäcken, ett par trädgårdshandskar. Det är Janets favoritställe på förmiddagen.
– Jag håller på att rensa lite i rabatten men orkar inte så mycket åt gången. Jag vilar på trappen, stickar lite, tar en kopp kaffe och njuter i solen. Äntligen har jag fått min trapp som jag har längtat så mycket efter.
Janet har jobbat på bibliotek med barn som har läs- och skrivsvårigheter, men hennes sjukdom gjorde att hon till slut inte kunde fortsätta. För tio år sedan var hon så illa däran att hon inte kunde gå utan satt i rullstol. Nu är hon halvt sjukpensionär men kallar sig själv, med glimten i ögat, för hemmafru eller lyxhustru.
– Ja, det är så kontroversiellt att säga men jag tycker det är kul att säga så och provocera. Alltid retar det någon.
Att Janet är sjuk syns inte på utsidan, hon vill inte heller att det ska märkas. Men därför händer det att hon får höra: "Du som ser så pigg ut kan väl inte vara sjuk.".
– Såna kommentarer är jag allergisk mot. Man måste inte gå i pösiga mjukisbyxor, lukta svett och ha skitigt hår för att ha ont. Jag har velat göra det bästa av situationen och se positivt på tillvaron. Jag har inte kunnat jobba och göra karriär som andra men jag sörjer inte över det. Jag försöker att vara nöjd med hur livet ser ut och gör det bästa av det. När jag blev så pass frisk att jag slapp rullstolen bestämde jag mig för att aldrig mer klaga.
Sjukdomen gör att hon inte kan vara lika aktiv som andra. Och för att orka det hon vill göra måste hon planera in sina vilopauser och äta ofta.
– Jag har mycket hög ämnesomsättning och får jag inte mat ungefär var fjärde timme och då tuppar jag av. Värken tar så mycket energi. Ska jag till exempel göra något på kvällen måste jag ta det lugnt och vila under dagen för att hålla mig uppe till kvällen.
Janet skulle helst vilja hålla på med något hela tiden och har svårt att sitta still. Med stickningen har hon hittat den perfekta sysselsättningen för att ta det lugnt.
– Då kan jag ändå göra något samtidigt och behöver inte vara helt overksam.
Hon har specialiserat sig på ett mönster som heter påfågelsmönster som stickas glest med tunt fint garn av bland annat mullbärssiden och mohair. En sjal på en och en halv meter tar flera veckor att göra färdig.
Det är varmt i köket och vi tror först att det är den gamla vedspisen som värmer men Janet har inte eldat än. Det är solstrålarna som värmer genom de spröjsade fönstren. Det känns hemtrevligt och välkomnande.
Köket ligger i ursprungsdelen av huset som är från 1860-talet. Att det är en äldre del märks bland annat på takhöjden som är lägre än i andra rum.
– Inget behövde renoveras akut men visst finns det saker som vi vill ändra på, till exempel tapeterna som inte riktigt är i vår smak. Vi vill ha lite mer gammeldags som följer husets ålder men det får inte det bli romantiskt. Det är inte min stil. Men vi tar lite i taget. Man kan inte göra allt på en gång.
Innan Janet blev sjuk sydde hon mycket och tog även en del beställningar på kläder. Men nu är det mest gardiner till hemmet och en del smarta inredningsdetaljer som hon syr, som kuddfodral av Håkans finare skjortor.
– Ja, det är ju bara kragen och ärmarna som blir slitna. Jag spar det i mitten och låter knapparna sitta kvar. "Man tager vad man haver", säger Janet och visar en randig kudde som ligger på kökssoffan.
Fyra kakelugnar finns det i huset och alla fungerar och används när det är kallt. På övervåningen ligger sov- och tv-rum, badrum med bastu samt Janets arbetsrum där hon skapar sina smycken.
– Jag började med det för tre, fyra år sedan för att ha något att göra. Det var så kul att jag bara har fortsatt. Jag har till och med köpt pärlor när vi var på semester i Kina. Jag håller på när jag har tid och kroppen vill...
På andra sidan vägen ligger hembygdsgården som under somrarna har kafé och utställningar. Janet och Håkan har förstås gått med i föreningen och tagit på sig att hjälpa till med kaffeförsäljningen.
– Vi ser fram emot den första sommaren i Mellösa.