Vägen slingar sig fram i skogen och så öppnar sig en glänta. Kalkugnstorp är första huset vi ser efter att ha svängt av från en större väg. Det finns inga tvivel att vi kört rätt – en liten träskylt talar om gårdens namn.
På ena sidan skogsvägen ligger den stora ladugården och på andra sidan bökar ett gäng prickiga griskultingar i jorden. Boningshuset ligger på kullen ovanför och har utsikt över ägorna. Mats möter oss vid ladugården, strax efter kommer Lou med en skottkärra. Hon ställer den åt sidan och hälsar oss välkomna.
– Det är tredje säsongen som vi avslutar nu. Den har tyvärr inte varit så bra, varken för bi- eller växtodling, konstaterar Lou och Mats.
Förklaringen är förstås den svala och regniga sommaren.
– Bin gillar inte när det regnar, de håller sig hemma då och äter upp sin egen honung i stället. När bin inte gör sitt jobb blir det inte heller några stora skördar av varken frukt eller grönsaker, säger Lou.
Men allt hänger inte på honung och äpplen, här finns mycket annat som odlas och dessutom får, grisar och höns som kan ge avkastning.
Drömmen om att driva ett mindre jordbruk och att kunna leva på det som gården producerar var något som både Mats och Lou funderade på i många år – fast på varsitt håll. När de för fem år sedan möttes för första gången upptäckte de sina gemensamma intressen och det fanns mycket att prata om.
– Vi hade samma tankar om ekologi, att odla utan gifter och om etisk djurhållning. Till slut kände vi att: "Det är dags nu". Vi är inte 20 år längre och har inte hur många år på oss som helst. Jag är 45 och Mats 54, så skulle vi någonsin göra våra drömmar verkliga, så var det nu, säger Lou.
Egentligen var det slumpen som gjorde att det blev just Kalkugnstorp. Lou och Mats hade tittat på flera gårdar längs E4:an i närheten av Stockholm och Uppsala. Men västerut hade de inte ens funderat på. Eskilstuna, var låg det? Det var ju nästan Västsverige, resonerade de när Kalkugnstorp dök upp på Hemnet. Dessutom låg gården nära järnvägen och ett flygfält. Det kanske skulle störa...
– Vi tänkte att det inte ens var någon idé att åka och kolla, men blev övertalade av vår bankkontakt. Och när vi kom på vägen och såg husen, då visste vi att det var rätt. Det stället skulle vi bara ha och nu hör vi varken tåg eller flygplan, berättar Lou.
Innan köpet fanns alla möjliga planer på hur försörjningen skulle gå till – allt berodde på vilken typ av gård de skulle hitta. Kalkugnstorps hade bara lite skog, så här blev det inget stort skogsbruk, men åkrar och byggnaderna var väl underhållna.
– Det var bara att flytta in, börja planera och köpa de första fåren, säger Mats.
Driva ett lantbruk är inte något man gör i en handvändning. Lou och Mats har skaffat kunskaper genom länsstyrelsens kurser, googlat en hel del och är medlemmar i föreningar som är engagerade inom odling och djurhållning.
– Sen tar det förstås mycket längre tid för oss att göra olika saker. Många gånger blir det fel och man får börja om från början och göra rätt. Ibland har det varit dyrköpt kunskap, säger Mats.
Lou berättar ett exempel:
– Att ha de rätta redskapen kan betyda stor besparing av tid och kraft. Förra hösten stod vi och kastade upp balarna på höskullen. Det tog lång tid och Mats har fortfarande ont i en axel efter det. Sen hade vi sån tur att vi fick tag på en elevator på Blocket. Så i år kunde vi lägga balarna på bandet och transportera upp dem både snabbt och lätt.
Kultingarna viftar på svansen och stoppar trynet i jorden för att hitta ätbara ogräs – ett bra sätt för att få ängen rensad och ett bra sätt för att få lyckliga grisar.
– För oss är det viktigt att djuren får gå ute och röra sig fritt. Då mår de bra. Grisar är mycket sociala, när de ser mig kommer de springande med flaxande öron i hopp om att det är mat på gång, säger Mats.
Galten och suggan har skiljts från sina kultingar och bökar i en hage nära fåren. När Mats kommer in till dem lägger sig galten på mage, blundar och grymtar förnöjt när Mats kliar honom på ryggen.
Tackorna och lammen är inte lika lätta att få kontakt med. De håller sig lite på avstånd men en kommer fram och tittar nyfiket på oss.
– Lammen ska snart till slakt, men vi ska behålla de två lamm som föddes i augusti, säger Lou.
Vid sidan av fårhagen växer något som vi inte känner igen. Det är meterhöga stor gulbruna blad. Det visar sig vara Mats tobaksodling, han är en inbiten snusare och är numera självförsörjande på sin last.
– Jag gör mitt eget snus och säljer torkade blad i vår gårdsbutik. Färdigt snus får man inte sälja utan tillstånd.
Den lilla gårdsbutiken ligger i före detta mjölkrummet, här finns gårdens produkter i förädlad form. På hyllorna står burkar fyllda med hemgjord marmelad, sirap, naturgodis och äppelsmör. Sommartid har Kalkugnstorp också ett kafé i ladugården, där kan man smaka på Lous ekologiska och glutenfria kaffebröd eller byta till sig en dvd-film från bokhyllan intill.
Och på hösten är det full fart på musteriet där man kan lämna in sina egna äpplen och åka hem med god must.
Nu blåser det kallt mellan springorna i ladugårdsväggen, kafébord och stolar är undanplockade för säsongen. Men djuren finns kvar och behöver skötas om varje dag, oavsett om det är sommar eller vinter.
Om de saknar storstadslivet? Verkar inte så...
– Nä, jag har varit till Stockholm en gång i år och jag längtar inte dit, säger Mats med övertygande röst. Lou nickar och ler.