– Eric fick hiva det mesta men han la in veto på några tallrikar som var stora och bra, resten fyllde vi med mitt.
Otilia har dukat köksbordet med tre av sina favoritkoppar och med kakor som farmor bakat. Det ser hemtrevligt ut och lite gammeldags. Porslinet är från 1950-talet, det årtionde hon gillar allra mest.
I vardagsrummet, i en bokhylla med glasdörrar, finns resten av samlingen med vackra kaffe- och tekoppar men även keramik och glas från samma tidsperiod. Där står de i tryggt förvar så att katterna Torsten och Molly inte ska putta dem i golvet.
Intresset för gammalt porslin kommer från föräldrarna som under Otilias uppväxt valde god formgivning i stället för massproducerat. Hellre fyra gamla serviser än en ny som kostar lika mycket, var och är fortfarande deras motto.
– Nu är jag nördigare än mina föräldrar. Första porslinet ärvde jag från mormors bror. Det var lite blandade delar från olika serviser, men det var då jag fick mersmak. Jag brukar hitta det mesta på Tradera men kollar alltid på loppmarknader också. I Strängnäs händer det att jag kan hitta enstaka grejer hos Tolv korgar och i Eskilstuna fyndar jag i Leffes antik.
Otilias älsklingsservis heter Spets. Den tillverkades i Gefle porslinsfabrik under en kort period i början av 1960- talet. Samlingen började med fem udda assietter på en loppis på Öland.
– Jag gillade dem och undrade var dom kom ifrån. De är inte så vanliga, det finns inte så många och jag har fått jobba länge för att få ihop mina tre tekoppar med fat.
Tre koppar är för lite, Otilia letar efter fler men de är inte billiga. En kopp med fat går på 400 kronor. Och det gäller att porslinet är felfritt, skadat sjunker direkt till en spottstyver.
Att det tillverkades så mycket porslin på 1950- och 60-talen berodde på att ekonomin växte efter andra världskriget. För första gången hade många råd att köpa nytt och behövde inte ha kvar sitt ärvda och slitna porslin. Kvalitén var bra och design och mönster var glada, berättar Otilia.
– Det finns så otroligt mycket fint porslin från den tiden. I stället för att testa nya produkter tillverkade fabrikerna och provsålde varorna. Sålde de inte så slutade man att tillverka. Man hade råd att kosta på sig en lekfullhet och rikta in sig på behovet. Därför fanns det flera kvinnliga formgivare som skapade grejer som verkligen var praktiska, till exempel såskannor som inte droppar när man häller.
Otilia gillar te framför kaffe och har flera olika tekannor. Favoriten, designad av Lillemor Mannerheim, står på köksbordet. Den har en matt svart glasyr som kallas för mangania vilken var banbrytande när den kom på 1950- talet.
Fint porslin gör Otilia lycklig och när paketen från Tradera kommer med posten, då är det nästa julafton för henne.
– Jag är spänd och glad och vill berätta för alla vad jag har hittat. Det är därför jag bloggar. Jag kommer hem, packar upp, fotar och inviger koppen med te samtidigt som jag bloggar: "Hörni, jag har fått tag på min älsklingskopp!" Det blir som en ritual, men vette sjutton om någon bryr sig. Ibland får jag svar men mest är det för min egen skull.
Gammalt porslin tål inte maskindisk, då blir dekoren matt. Därför har Otilia ett vardagsporslin som heter Koka blå från Rörstrand, designad 1956 av Hertha Bengtson. Porslinet tål maskin och kan ställas direkt på spisen eller i ugn.
– Jag har kommit på mig själv att jag använder mina finaste koppar allt mer sällan sedan jag flyttade ihop med Eric. Här finns det diskmaskin och det hade jag inte tidigare. Jag har helt enkelt blivit bekväm. För egentligen tycker jag man ska använda allt porslin även till vardags. Det är ju bruksföremål. Om man inte använder är det bättre låta någon annan få glädje av dem.
Hur många modeller har du?
– Färre än vad jag önskar men fler än vad jag får plats med.