Med promenadavstånd till Mary's café och med hästar inpå knuten ger sig en miniherrgård till känna bakom kröken. Den vita byggnaden påminner om Madickens Junibacken. Här finns till och med en liten rondell framför huset, mest för att Barbro ska slippa backa.
De är glada, Barbro och Ove Bohlin, när de visar runt i sitt alldeles egna bygge. Vad som började som en tanke för ett gäng år sedan står nu klart.
– Och det är Ove som gjort det mesta själv, säger Barbro stolt.
Eller färdigt och färdigt. Det finns alltid en massa fix på ett hus, särskilt om man som Ove och Barbro vill göra allt själva. En hel del arbete ligger således bakom den vackra villan som är byggd av lösvirke och har flera charmiga detaljer på insidan. Som teglet i köksön som kommer från skorstenen på ett slakteri från slutet av 1800-talet.
– Vi har försökt återvinna så mycket som möjligt. Jag vill att det ska se ut som att huset har stått här länge, säger Ove.
Wow-känslan är påtaglig när man kliver in i hallen som vetter mot en stor sal rakt fram och mot köket till vänster. I blickfånget fastnar också en trappa som väcker nyfikenheten till övervåningen. En skön soffgrupp med många kuddar bjuder in till samvaro och så ljuset, det flödande ljuset som kommer från alla håll.
Tre krav hade de med sig när Ove började rita på huset: ljust, luftigt och bra utsikt.
Efter 25 år i Oves hemtrakter i Jämtland, med fantastiska vyer kring knuten, var det inte helt lätt att hitta något liknande häromkring. De flyttade ner 2003, till en trea i Torshälla, och hade de flesta möblerna magasinerade. Ove ritade på huset som han hade inspirerats av från en tidning samtidigt som de letade efter det perfekta läget.
– Vi hade gjort allt där uppe, haft restaurang, kafé, dataföretag... Men det blev svårt att vara egenföretagare och så fick jag flytta hem, säger Barbro och ler.
2007 sattes spaden i jorden och många arbetstimmar senare kunde de flytta in i det 300 kvadratmeter stora huset med sina många, stora fönster, luftiga takhöjd och rymliga planlösning. Var man än är, ser man ut över fälten runtomkring och till hästgården tvärsöver vägen, eller till grannen på ena sidan.
Genom att göra allt själva har de hållit produktionskostnaderna nere och med bra isolering, många fönster som släpper in solen, solfångare och jordvärme har de en förhållandevis låg elförbrukning. En normalvilla uppvärmd med direktel ligger på cirka 25 000 kWh per år. Barbro och Ove kommer undan med 15 000 kWh i huset.
– Jag tänkte väl först att vi skulle ha ett mindre hus, men Ove ville ha en större utmaning, säger Barbro.
– Ja, det blev kanske lite större utmaning till och med, det har tagit lite längre tid än vad jag tänkte. Svårast var nog konstruktionen med det brutna taket och hur det skulle kopplas ihop med väggarna. Jag har fått komma på lite lösningar på vägen.
Att det har varit många och en del svåra val förstår vi när Barbro visar den vit-grå-beiga listen som ligger längs bröstpanelen och som har fått sätta färg på husets alla övriga lister också.
– Det tog evigheter att hitta rätt färg, skrattar hon.
Trött på kulörval lät hon därför 20-åriga dottern Lina välja vilken färg hon ville på gavelväggarna uppe i stora hallen. Valet föll på en turkos nyans som är oerhört effektfull i det ljusa rummet, vilket når upp till nock. I övrigt är det vitt där en halv vägg av timmer från 1700-talet delar av soffavdelning och arbetsrum. Det ger en lite ruff och rustik känsla.
Nu när de verkligen lever och njuter i sin drömkåk konstaterar de att deras tre krav blev verklighet. Luftigt och högt i tak, utsikt åt alla håll genom stora fönster som släpper in det eftertraktade ljuset.
– När jag kommer hem då får jag en ljuskick! säger Barbro.