I Sverige 2014 finns det ingen egenskap som är så suspekt som bristande social kompetens. Det avslappnade nätverkandets konst har blivit en lika viktig färdighet för oss som flinkheten med flinta och fnöske var för stenåldersmänniskan. Den som har flest Facebook-kompisar när hen dör vinner.
Lou (Moa Gammel) har inga kompisar på Facebook - nä, faktiskt inga kompisar alls. Hon är 27 år och har en doktorsgrad men bor med sin mamma (Lia Boysen) och isolerar sig från kollegorna på jobbet. Hon trivs bäst när hon får vara ensam med sina siffror.
Men så får hon kontakt med sin mormor Frida (Anita Wall), som bor i en kustby långt borta. Mot sin mammas vilja reser hon dit, och tvingas samtidigt utmana sin egen motvilja mot mänsklig kontakt. Inte minst när hon möter Henrik (Simon J Berger), en ung pianist som blir kär i henne.
"Hemma" är Maximilian Hults debutfilm, och den säregna stämningen för tankarna till verk av Roy Andersson och Jens Jonsson. Filmen är till största delen inspelad på Island, med karga miljöer som perfekt matchar Lous kantighet. Moa Gammel spelar henne med en fin dubbelhet - under den aviga ytan finns en hjärtskärande längtan efter att få höra till.
Det är en både absurd och ömsint berättelse. Tack vare Simon J Bergers insats som den mjuke, suktande Henrik (se där en typ av mansroll som man inte är bortskämd med) blir den också magpirrande romantisk.
Det enda som inte riktigt fungerar är relationen mellan Anita Walls handlingskraftiga Frida och den tioårige outsidern Tom (Erik Lundqvist) som behöver hjälp med att hitta något som han är bra på. Tom blir en slags stand-in för Fridas make, vars bortgång hon vägrar ta in. Det är en lite för prillig idé som inte riktigt passar in i den här i övrigt ganska finstämda filmen.
Men det må vara hänt - "Hemma" handlar trots allt om rätten att få vara sig själv, alldeles oavsett om man passar in i mallen eller inte. Om att vara fel och hitta rätt.
Karin Svensson/TT