Felix Herngren i rollen som regissör tar tillvara på många poänger. Det märks att han kan det här med fånga komiken i en dråplig berättelse. Men rent visuellt finns inte mycket godis att vila ögonen på. Och jag har klara bekymmer att få ordning på dialogen, som egentligen spelar den riktigt viktiga rollen. Inte minst Robert Gustafsson själv uttrycker sig milt sagt suddigt.
Faktum är att Gustafsson är ganska blek där han struttar fram instängd i en 100-årings kropp. Men han är i konsekvensens namn lika blek som den pigge yngling, som visar sig intresserad av sprängämnen, som han är som gamlingen, som visar sig intresserad av miljöombyte.
Hans rollfigur är samtidigt väldigt pragmatisk och besväras inte en sekund av något dåligt samvete för någon av alla de ogärningar han gjort sig skyldig till under årens lopp.
Nä, mumlar han. Ångra sig det har väl aldrig gjort något ogjort. Det är som det är och blir som det blir.
100-åringen är hjärtligt less på äldreboendet i Malmköping och bestämmer sig för att rymma. Han går till busstationen, lägger slantarna på bordet och får en biljett nästan till Strängnäs. Och så dyker en representant för ett kriminellt nätverk upp med en på tok för skrymmande resväska full med pengar och för mycket av väldigt trängande behov.
– Gubbe, vakta väskan åt mig, hojtar ynglingen och släntrar in på toaletten.
Gubben fattar en omedelbar motvilja mot ynglingen, greppar väskan, bordar sin buss och är sedan försvunnen med, visar det sig, 50 miljoner i kontanter.
Från den punkten har han ett mc-gäng i bakhasorna, och inom någon timme även Eskilstunapolisen, som misstänker att gubben kanske kidnappats.
Parallellt med flykten får vi tillbakablickar i ett ovanligt händelserikt liv. Det är faktiskt Allan som löser Oppenheimers bekymmer med bombernas bomb. Det är även Allan som genom ett under räddar det livet på uslingen Franco i Spanien. Senare får han även chansen att höja en bägare i sällskap med både Harry Truman och Josef Stalin.
Hans väg kantas av en rad intressanta kufar, som är så mycket enklare att presentera i romanform än på film. Men den figur som egentligen är intressantast av alla är varken gubben själv, eller hans samtida kumpaner utan poliskommissarien, som spelas av Ralph Carlsson. Han är ett fynd i rollen.
Annars är det nog budgeten som imponerar mest. 60 miljoner låter som ett svårslaget rekord.
Av dessa pengar har nog väldigt mycket gått till smink och mask, och till ett stort antal modeller av broar som sprängs, och så till alla dessa resor till Malmköping och Hälleforsnäs i norr till Ungern och Thailand i söder.