Frågan är om någon njutit så i senaste tidens friska minusgrader som Delvin Arsan. Hemma i Flen på besök hos familjen är långa promenader hennes sätt att kraftsamla. Strax ska hon åter till Bagdad och det våldsdrabbade Irak där hon arbetar för FN.
I en vardag långt ifrån idyllen runt kungens slott Stenhammar.
– Tanken att ”det här kan vara min sista dag i livet” dyker upp då och då. Våldet tvingar oss till ett instängt liv. Säkerhetsarrangemangen kan ta veckor vart vi än ska utanför den skyddade zonen. Vi bor i containrar där det inte sipprar in minsta dagsljus. Att promenera är inte möjligt. Ska vi någonstans åker vi i pansarvagnar och har hjälm och skyddsväst. Det är påfrestande.
Insatser som har betydelse
Inte för ett ögonblick dock att Delvin Arsan ångrar sitt val 2007 att bege sig till Irak. Hon ser att FN:s insatser för kvinnor och barn, hennes specialområde, har betydelse.
Till Irak tog hon sig ensam, på eget initiativ, i taxi via Syrien och Turkiet.
– Jag åkte helt enkelt dit och sökte jobb. När passkontrollanten såg varifrån jag kom tyckte han att jag var galen och bad mig vända.
Men hon hade bestämt sig. Taxin tog henne till staden Arbril där flera internationella hjälporganisationer finns på plats. Med sitt kurdiska ursprung och både kurdiska och arabiska som modersmål vann hon förtroende och fick arbete.
– Jag sticker inte ut och det har sin betydelse i förhållandena som råder.
Till Sverige och Flen kom hon 1993 som ung tonåring. På Duveholmsgymnasiet i Katrineholm växte hennes samhällsengagemang. Praktik på FN-högkvarteret i New York och Amnesty under universitetstiden ledde vidare till Sida-stipendium och FN-kontoret i Kairo. Så dags var hon övertygad om att internationellt humanitärt arbete skulle bli hennes framtid.
Läs hela artikeln i torsdagens papperstidning