"Opera lyssnar man inte på med öronen, utan med hela kroppen", säger Emilia Utter från Flen som är aktuell i huvudrollen i operan "Herr Arnes penningar", som sätts upp på Folkoperan i Stockholm.
Det är tidig förmiddag på Södermalm i Stockholm. Folkoperan på Hornsgatan håller stängt, men innanför dörrarna pågår intensiva repetitioner. I centrum står en tjej från Flen. Eller, Malmköping. Eller, landet.
– Jag kommer ju från landet. Då menar jag landet, landet. Fornbo, utanför Malmköping, säger sopranen Emilia Utter.
Vi tar oss tillbaka dit, där allt en gång började. Emilia minns inte exakt hur gammal hon var, men hon spelade piano hos en granne. Det var gehörsbaserade pianolektioner, vilket betyder att man inte spelar efter noter, utan mer lyssnar och går på känsla.
– Jag tror det var jättebra för mig. Jag räknar det som en av mina styrkor att jag fick så bra gehör direkt. Det gav mig kontroll, säger hon.
Första gången Emilia förstod att hon kunde sjunga var när hon åtta år gammal var med i barnkyrkokören i Dunker.
– Då fick jag sjunga mitt första solo. Mina föräldrar visste inte att jag skulle göra det och de blev ganska chockade över att jag hade en röst att bjuda på. Det var nog ändå där allt tog sin början, säger hon.
Sen blev det trumpet, och mycket sång. Whitney Houston var den stora idolen. Hon ville ta sånglektioner tidigt, men fick vänta tills hon var 15 år, för att det var kö på Kulturskolan i Flen.
Trumpet känns inte så opera?
– Jo, det påminner väldigt mycket om sång. Jag upplever att hur jag formar min ton när jag spelar trumpet är väldigt kopplat till hur jag formar min ton när jag sjunger.
Hon minns tydligt när hon blev introducerad till att sjunga sitt första klassiska stycke, en romans av kompositören Gösta Nyström.
– Då kändes det som att något föll på plats, jag kände mig som hemma i det direkt och att jag passade i det. Det var inte alls som att jag behövde sjunga med någon operaröst utan det blev så naturligt, jag bara sjöng det, berättar hon.
Efter högstadiet sökte hon till musikskolan Lilla Akademien i Stockholm som är en spetsutbildning inom klassisk musik.
– Det var jättestort. Mina föräldrar sa åt mig att inte ha för stora förhoppningar och att jag inte skulle bli besviken om jag inte kom in. Och man vet ju aldrig med sitt barn heller, det är nog svårt att bedöma hur bra ens barn verkligen är.
Men in kom hon.
– Ända sen dess har det känts så himla tydligt att det är en sångkarriär jag siktat mot, säger hon.
Det var här, i ett hörn på Folkoperan, som tidningens reporter fick en pratstund med Emilia Utter, 29.
Hur var det att flytta hemifrån, till Stockholm, så tidigt?
– Så coolt. Jättestort! Jag var så taggad. Och jag vet inte, någon hemlängtan hade jag nog inte heller. Jag tyckte bara det var häftigt att bli självständig tror jag.
Efter gymnasiet blev det Folkhögskola i Vadstena. Men där blev det bara ett år.
– Jag trivdes inte så bra. Inte för att skolan inte var bra, men det kändes fel att vara där bara. Jag ville nog vara kvar i Stockholm, Vadstena kändes för instängt.
Flyttlasset gick då tillbaka till Stockholm och en dag fick hon ett samtal från Kungliga Operan. De ville att hon skulle göra en audition för en roll.
– Det kändes verkligen helt taget ur luften. Men de hade kontaktat min gamla skola och hört sig för om en roll, och då hade skolan tipsat om mig.
Hon gjorde sin audition och några dagar senare hörde operan av sig.
– De sa "grattis, du har fått rollen".
Hur kändes det?
– Det var helt enormt. Jag var 20 år då. Allt jag önskade mig då var ju en så häftig karriär som möjligt, det gör jag fortfarande. Och det kändes bara som en så fantastisk början.
Det blev en succé. Hon fick sina första recensioner som var väldigt positiva.
Det går inte att missa vilken Folkoperans nästa stora föreställning är. Utanför operan finns två stora bildskärmar som gör reklam för showen.
Sen blev det ett år till på folkhögskola innan det var dags att flytta igen. Till London och Royal college of music, en av de högst rankade musikskolorna i världen.
– Det är verkligen en jättebra skola. Men, sorgligt nog, så går det väl kanske lite hand i hand att, är det en toppskola så är det också en ganska otrevlig social stämning.
Är det så?
– Ja. Det är så mycket konkurrens. Det är så många som är duktiga och har man blivit sångare och sökt dit så vill man ju bli solist. Tänk dig en hel klass med solister, säger Utter.
Hur var det?
– Det är klart att man som solist och artist tenderar att bli mer självcentrerad. Det är något som jag känner att det är bra att vara medveten om.
Blev man ovänner?
– Det var väldigt svårt att lära känna folk för det var väldigt mycket fasad. Jag vill tänka att jag försökte vara mig själv och försökte möta människor, men upplevde att det inte gick. Det blev för jobbigt helt enkelt, jag orkade inte med det.
Trots det så blev det fyra år på Royal college of music. Under sommaren 2022 tog hon sin masterexamen och flyttade, 27 år gammal, hem till Flen igen.
– Det var väldigt skönt att komma hem igen. Men jag har familjen där, inte så mycket mer. Så ganska snabbt kände jag att jag ville tillbaka till Stockholm.
Emilia Utter ska göra sitt livs första huvudroll på Folkoperan i Stockholm när hon spelar Elsalill i "Herr Arnes penningar".
Under våren har hon varit cover (reserv reds. anm) på Kungliga Operan för en huvudroll. Men det blev inget inhopp, den gången.
– Men jag fick hoppa in på ett genomdrag. Det var häftigt, för den rollen var helt enorm, säger hon.
Hon skriver också eget och har en lunchkonsert på Kungliga Operan den 24 september.
– Då ska jag faktiskt framföra ett av mina egna stycken. Jag skriver musik själv, det är egentligen bara sång och piano, klassiskt.
29-åringen är också aktuell i huvudrollen i den nyskrivna operan "Herr Arnes penningar". Emilia ska spela Elsalill och det blir hennes första riktiga huvudroll.
– Jag känner mig peppad. Det känns lovande, spännande och kul.
Om det finns läsare som aldrig varit på opera, hur skulle du beskriva upplevelsen?
– Det finns så mycket att säga. Det är maffigt. Ljud är ju vibrationer och opera är väldigt starkt. Det är inte så att man lyssnar med sina små öron, utan man känner vibrationerna i hela kroppen. Det är en väldigt stor del, skulle jag säga.
Sen då, hur ser framtiden ut?
– Jag vill sikta så högt som möjligt. Se vad som händer. Jag kommer absolut söka mig utomlands, också. Jag älskar Sverige men är också väldigt nyfiken på hur långt man skulle kunna gå och vad man skulle kunna göra.
Herr Arnes penningar har urpremiär den 18 september och spelas till och med 24 november.
Folkoperan, Hornsgatan 70, på Södermalm i Stockholm.