"Jag är så tacksam för Sverige och den chans jag och mina föräldrar har fått här, men Bosnien kommer alltid vara mitt land", säger Erna Dudakovic som i framtiden vill stötta krigets offer på plats i Bosnien.
Hon har själv aldrig bott i Bosnien men kallar det "mitt land". Och varje gång familj och släkt samlas hör hon de äldre diskutera det tidiga 90-talets blodiga krig. Men samtalen har alltid samma fokus: beslutsfattarna, politikerna och männen.
När Erna Dudokavic, som just har tagit studenten från Prins Wilhelmgymnasiet i Flen, skulle göra sitt avslutande projektarbete var det ingen tvekan om att hon skulle skriva om Bosnien. Nu fick hon äntligen chans att lyfta krigets kvinnor.
– Jag upplever att kvinnorna i min familj och omgivning som har varit med om trauman inte pratar om det. Och när man åker till Bosnien och läser i tidningarna så står det inget om de våldtagna kvinnorna och de som lever med de efterföljande sjukdomarna från kriget, säger hon.
Arbetet är avgränsat till Bosnien, men hennes bild att samma sak gäller i alla krig: kvinnor glöms bort och förtryck och hederskulturer gör att de dubbelbestraffas långt efter stridernas slut.
Nu har hon utsetts till årets mottagare av den Zontaklubben Flen-Malmköpings stipendium Ung kvinna, som delas ut i september.
– Det känns så roligt och lite overkligt. Jag får det för ett arbete som jag är så oerhört stolt över, säger Dudakovic.
– Det visar hur viktig frågan är och om hur mycket vi som unga kan hjälpa kvinnor som lever i någon form av misär.
Vad har projektarbetet lärt dig?
– Hur lite man pratar om psykisk ohälsa där jämfört med här. Och att många kvinnor blev gravida av krigets våldtäkter utan att ha möjlighet att ta hand om barnen, som sedan dess bor på barnhem. Det får mig att tänka att det hade kunnat vara jag som satt där på barnhemmet.
Insikterna har gett henne nytt perspektiv.
– Det får mig att tänka på vad som händer i Palestina nu ... det här händer i världen hela tiden och ändå tas det inte upp ordentligt!
Hon är frustrerad över hur lite kvinnorna nämns i de rapporter hon har läst.
– De användes för att förstöra identiteten hos fienden. Så kvinnorna blev väldigt centrala och därför blir jag provocerad när de aldrig nämns när man talar om kriget.
I framtiden vill hon arbeta för att hjälpa behövande i sitt land, men tror att hon gör det bättre hemifrån Sverige än genom att flytta.
– Jag skulle vilja arbeta med någon form av organisation för kvinnor och kunna åka ner och träffa dem och hjälpa till på plats.