En Ukrainsk Tjänsteman gåendes framför ruiner i Staden Charkiv
För en dryg månad sedan var det normala fortfarande normalt för familjen Kuznetsov. För en dryg månad sedan gick de och lade sig utan packade väskor ståendes i hallen, utan en oro som vägrade att somna, utan en tanke på att natten skulle bli den sista i Kiev på länge.
Nu sitter de i ett av kommunhusets många konferensrum i Flen – tätt intill varandra runt ett vitblänkande ovalt ekbord – och berättar om en första månad som krigets flyktingar.
Morgonen den 24 februari vaknade Maria Kuznetsova vid femtiden av att telefonen ringde. Det var hennes pappa som frågade om familjen fortfarande sov.
– Ja, vad tror du? Klockan är fem på morgonen, minns Maria att hon hann säga innan hon blev avbruten.
– Kriget har börjat, hör du inte att det bombas?
Nyheterna rapporterade ännu ingenting från invasionens första timmar, men i lägenhetshuset tvärsöver gatan såg modern bara tända lampor, vakna människor och efter ett kort ögonblick på Facebook förstod hon. Hon började väcka sin familj.
Familjens sjuttonåriga dotter, Kateryna Kuztnetsova, minns morgonen som den värsta i hennes liv.
– Sirener överallt, larm överallt och strax därefter bomber, jag satte mig i korridoren med händerna över huvudet och bara skakade som ett tvättmaskin. Jag var rädd för att de skulle bombar vårat hus, jag bad till gud – jag trodde det var slutet.
Bland det första Maria gjorde var att ringa till Sverige – till sin syster Svitlana Jelisic i Flen. Hon bad om ett beslut.
– Hon sa packa snabbt och åk till mig. Vi var inte alls förberedda och tog bara med oss tre väskor. Vi åkte med en känsla av att det snart skulle vara över.
En del av trafikstockningen i Kiev på dagen kriget bröt ut som familjen satt fast många timmar i.
Redan vid åttatiden hade staden förlamats av trafikstockningar. Avståndet mellan två tunnelbanestationer tog tre timmar att färdas med bil och många vände om, de kunde inte lämna Kiev, berättar fadern.
På väg till polska gränsen mötte familjen militärer i motsatt riktning. Familjens yngsta dotter, Iryna Kuztnetsova, minns hur hon vinkade, skrek "Slava Ukraini", som betyder "Ära åt Ukraina", och hur militärerna vinkade tillbaka till henne.
Framme vid gränsen väntade återigen flyktens långa köer. För familjen Kuznetsov tog det sex kilometer långa gränsområdet 27 timmar att ta sig igenom, För Svitlana och Marias Mamma, Liudmyla Izmestieva och hennes man, Oleksandr Zhyvaho, tog samma sträcka 64 timmar.
De gav sig av mot Sverige något senare, Oleksandr kunde först inte lämna Ukraina.
– Det är sant, jag ville först inte åka. För att min son är fortfarande kvar och krigar och även om jag är 70 år ville jag hjälpa till i kriget, jag ville vara där som en man och inte lämna min son.
Svitlana Jelisic.
Från Flen ordnade senare Svitlana med bokningar av sovrum i Polen och färjebiljetter till Sverige.
Andrii minns hur han nästan började gråta när förbipasserande polska bilister hissade ned sina rutor och skrek "Slava Ukraini"
Efter mer än tre dygns färd över Östeuropa och Östersjön var bilarna framme i Sverige. Men det var inte utan dubbla känslor som de ställde ned sina hastigt ihoppackade resväskor i Flen.
– Det var konstig. Alla mina vänner som är kvar – mina tjejer – gör ju någonting. Någon gör molotov cocktails, någon gör kamouflagenät och andra riskerar livet för att få in humanitär hjälp. Alla gör någonting, säger Maria och lägger till.
– I våra tankar är vi fortfarande där.
Oleksandr Zhyvaho, Liudmyla Izmestieva, Svitlana Jelisic, Iryna Kuztnetsova, Maria Kuztnetsova, Andrii Kuznetsov, Kateryna Kuznetsova.
Snart fyra veckor har gått sedan de klev av färjorna i Karlskrona och Nynäshamn. Idag bor de i två av Migrationsverkets lägenheter i Flen och bredvid de outsägliga våndor som invasionen kastat över dem har en annan känsla så sakteliga börjat växa fram:
– Det börjar bli tråkigt, säger Andrii och Oleksandr nästan som i kör, samtidigt som konferensrummet fylls av varma skratt.
– Vi är energiska människor, vi har ett annat livstempo. Vi behöver röra oss, vi behöver göra någonting vi behöver ha bråttom, förklarar Oleksandr.
En av flera manifestationer till stöd för Ukraina som har arrangerats i Flen.
Nu försöker de engagera sig, manifestera och volontärarbeta för att hjälpa andra ukrainska flyktingar.
– Vill säga tack till alla som har hjälp oss. De har gjort det med själ, de har varit genuina och det har varit fantastiskt för vi har det verkligen svårt just nu, säger Maria.