– Vi är noga med att följa restriktionerna och riktlinjerna från Folkhälsomyndigheten, säger Dahir Ismail.
Han är kassör i stiftelsen som driver moskén och hälsar glatt med armbågen.
Tillsammans med imamen Abdiwahid Burale visar han runt i lokalen, som ekar tom. Men vid sex tillfällen varje dag öppnar de dörrarna för de som vill be tillsammans. Isamail berättar att det var en stor lättnad när de kunde öppna igen, efter att ha hållit helt stängt från 16 mars till 22 juli, men understryker att det går lika bra att be hemma.
Verksamheten är fortfarande starkt begränsad. Så fort bönestunden är över får deltagarna rulla ihop sina medtagna mattor och gå hem igen, inte stanna kvar och umgås som tidigare. Och ingen läxhjälp för barnen tillåts.
– Det är väldigt märkbart och många frågar när vi kan börja igen, berättar Ismail, som undervisar i matematik på moskén och arbetar som lärare i Vagnhärad.
I helgen ska de dock ta upp frågan och försöka hitta en form för att kunna erbjuda undervisning specifikt för elever i årskurs nio, där man är extra angelägen om att kunna stötta upp inför slutbetygen i skolan.
Både Dahir Ismail och Abdiwahid Burale skiner upp i stora leenden när de får frågan om hur det kommer att kännas när pandemin är över.
– Då blir vi glada. Väldigt glada, säger Burale.
Förutom bönestunderna är Burales mindre föreläsningar på fredagar den enda aktiviteten i moskén just nu. Där tar han upp vad som är aktuellt för den kommande veckan, såväl inom den egna religionen som i samhället i övrigt.
– Det ska bli skönt när det över och man kan slappna av. Det är så mycket att tänka på hela tiden, med att hålla avstånd och räkna hur många vi släpper in, säger Ismail.
Under sommaren har han själv lidit av pollenallergi och av den anledningen har han hållit sig hemma till stor del.
– Om jag nyser när vi ber blir alla så klart väldigt nervösa, säger han.
För det mesta är inte 50-regeln något problem vid bönestunderna. Men på fredagar händer det att det blir fullt. Då låser man dörren och det kan bildas en mindre folksamling utanför.
– Ibland har det varit 30-40 personer som har väntat på sin tur att komma in och be. Kanske undrar grannar eller förbipasserande varför de står där? Men det är bara därför, berättar Burales.