Peter Martinsson förklarar kemin bakom delar av uppgiften.
För åttonde året i rad uppmärksammas kemins dag på Prins Wilhelm-gymnasiet. Specifikt för i år är att temat motivera och fängsla genom sin klimatsmarthet.
– Vi ska framställa koldioxid från brustabletter, men vad kan vi sedan göra med den? Ja, vi kan värma upp planeten, men vad mer, frågar Prins Wilhelmgymnasiets kemilärare, Peter Martinsson, högt ut i kemisalen.
Enligt honom tar dagens uppgift fasta på några av de viktigaste sakerna inom naturvetenskapen. Grundbultar som ibland riskerar att glömmas bort, såsom fantasi och verklighetsförankring.
– Det är alltid så när man visar på nyttan av någonting, då tar eleverna till sig bättre, säger Peter Martinsson.
Men det är i huvudsak inte Peter Martinsson som ska visa Stenhammarskolans ditresta niondeklassare hur man binder koldioxid med hjälp utav av målarfärg, utan Prins Wilhelms egna naturvetenskapsstudenter.
– Det känns annorlunda och uppfriskande, men också lite nervöst, säger Hamdi Haji Ahmed med dem nyss upplästa instruktionerna i handen.
Hon berättar att klimatsituationen inte var något som berörde henne särskilt mycket tidigare, men att hennes oro vuxit i takt med att terminerna har gått.
– Ju mer man lär sig, desto verkligare blir det. Man tänkte tidigare att det inte är vi som ska fixa det, men sedan inser man att det faktiskt är upp till oss.
Elever målar med färgen de framställt.
Hamdi Haji Ahmed oroar sig inte över klimathotet dagligen, främst när större händelsen och katastrofer inträffar. Däremot har hon märkt hur hennes förändrade inställning gör sig påmind allt oftare i vardagen.
– Om jag till exempel ser en reklam så tänker jag en gång till om jag verkligen behöver de där grejorna.
Många människor har i skenet av klimatförändringarna upplevt både skuld och uppgivenhet, känslor inte heller Hamdi Haji Ahmed är obekant med.
– Skillnaden är fortfarande mycket i tanken och jag önskar att jag gjorde mer. Man får ju lite dåligt samvete för att man gör för lite och är lat.
Experiment som dagens tycker hon är viktiga för att uppmärksamma att lösningar faktiskt finns, så länge hopp och fantasi gör det detsamma. Om hon däremot får drömma själv så ligger hennes egen framtid i medicinens tjänst, snarare än i miljöforskningens.