Innebandy på den gamla basketplanen av betong. Intresset var stort och matcherna var välbesökta.
Det var i januari i år som 27-åriga Flensprofilen Albin Borg tog tjänstledigt från jobbet på RF Sisu Småland för att spendera tre månader i staden Frankadua i Ghana, för att introducera innebandyn för barn och ungdomar.
Nu är han tillbaka i Sverige igen efter en omtumlande tid.
– För åtta år sedan under en idrottslektion fick jag en fråga om vad jag drömmer om. Och nu stod jag där, åtta år senare, på en betong-basketplan med 120 innebandyklubbor och 150 bollar, säger han.
Att få göra volontärarbete hade länge varit en dröm, men ekonomin hade inte riktigt funnits där. Nu fick han tillsammans med organisationen International Volunteer HQ från Nya Zeeland chansen att åka till Västafrika i tre månader.
Hur var det?
– Jag har lärt mig så otroligt mycket. Att en liten by i Ghana kan gå från att inte veta om att en sport ens finns, till att älska och andas innebandy. Det är svårt att ta in, säger Borg.
Albin Borg från Flen åkte till Ghana och lärde ut Innebandy
Klubbteknik på schemat. "Det svåraste var att försöka lära ut dragskott", säger Albin Borg.
Han beskriver staden Frankadua som en liten ghanansk by med några tusen invånare. Människorna lever spartanskt i betonghus som är långt ifrån färdigmålade.
– Klart att det är tufft, men det finns en tro på livet.
Han reste runt i olika skolor och försökte implementera innebandyn. En uppgift som på förhand inte var helt enkel.
– Det fanns en man som jobbade för organisationen som hjälpte mig, han hade varit i Ghana i tio år. Han trodde jag skulle få det jobbigt. Att en tokig svensk ska komma ner med 120 innebandyklubbor och få någon att lyssna. Men jag trodde på det. Boll och klubba är ju det bästa som finns.
Men vägen, det gick det. Intresset var stort och Albin tränade över 70 elever i årskurs 7-9, tre flicklag och tre pojklag.
– De älskar innebandy nu, det var det enda de pratade om.
Det gick till och med så pass bra att Afrikanska innebandyförbundet hörde av sig och ville bjuda in lag till Afrikanska mästerskapen i Kenya i höst.
– Jag var med på ett möte med förbundet tillsammans med borgmästaren. Men jag sa att där är vi inte riktigt än. Det är ju några spelare som inte ens har ett eget pass. Men om tre år kanske det är möjligt sa jag, och det var tydligt att det är en dröm många har. Att få komma ut i världen och spela.
Blev det som du föreställt dig?
– Det blev så mycket bättre. Jag hade fått reda på att det enda som skulle finnas att tillgå var en baseballplan, så när jag såg basketplanen tänkte jag att det måste vara någon däruppe som hör min önskan. Det var en dröm som gick i uppfyllelse.
Hur varmt var det?
– När jag kom hem mindes jag knappt hur det var att inte vara blöt. Man duschade en gång per dag, en liten hink som man fyllde med vatten och sen en skopa över huvudet. Man var fräsch i en halvtimme men sen var man lika svettig igen, säger han.
Men det finns delar i den här berättelsen som inte är lika ljusa. Albin beskriver också en svår vattenbrist.
– Det är inte det renaste vattnet som finns och är borrat, så vattenpåsarna med rent vatten var för många det viktigaste som fanns.
Han berättar om ett annat idrottslag, med lite äldre killar, som var sponsrade av en engelsman och fick vattenpåsar som rymde 500 milliliter. När ett gäng yngre killar i ett annat lag såg det, men inte fick något själva, blev det bråk.
– Det blev fullskaligt slagsmål om de där påsarna. Jag har aldrig sett någon människa dricka så fort. Drack man inte upp kunde ju någon annan ta det. Sen slängde man bara påsen på marken, det fanns inga papperskorgar. Det är ofattbart att tänka sig när man kommer tillbaka till Sverige.
Känner du att du lyckats med ditt uppdrag, att introducera innebandyn för Ghananerna?
Klassiska "ringen".
Albin annordnade tre turneringar under sina månader i Västafrika.
Intresset var stort när Flensprofilen Albin Borg arrangerade turneringar under sin tid som volontärarbetare i Ghananska Frankadua.
Ett av lagen i en av turneringarna som Albin Borg arrangerade i Frankadua, Ghana. "Vi hade tre turneringar med kungligt besök", berättar han.
– Jag tror det. Vi hade tre turneringar på slutet med kungligt besök. Det var fullsatt runt betongplanen när vi spelade och det kändes lite som en dansuppvisning för att se hur mycket de lärt sig. Skotten var svårast men matcherna blev bra och några mål gjordes ändå. Men det är inte helt enkelt att spela innebandy på en guppig gammal basketplan i 35-gradig värme, många hade inte ens skor på fötterna.
Du pratade innan du skulle åka om en erfarenhet för livet, blev det så?
– Ja, det kan vi nog summera det som. Man förstår liksom inte hur bra vi har det här. Vi tar saker för givet. Att ha ett par trasiga skor spelar inte så stor roll. Så det är klart att man kommer kunna se tillbaka på det som ett minne för livet. Mitt livs äventyr.