I sex år har paret, som är gamla säsongscampare, drivit Flens Bowlingcafé. Förra året fick de frågan om att driva restaurangen på Flens Golfklubb.
– Styrelsen hörde av sig och frågade om vi ville driva. Nej, tänkte jag först, jag kan ju ingenting om golf. Men sen sa Sten att det kan vara en bra grej. För bowlingen är ju mer en vintersport. Så vi funderade ett tag och sen sa vi ja, säger Birgitta Larsson.
Sten Larsson fyller i:
– Man kan ju inte ha semester i två månader. Eller kan, kan man ju, men det är man inte riktigt skapt för. Säsongen överlappar lite nån månad men det får man hantera med lite glatt humör, säger han.
Glatt humör är ordet. Man blir verkligen på bra humör när man kommer till golfrestaurangen, och det känns som att paret Larsson är en stor bidragande orsak till det. Tidningen besöker Flens GK på en klämdag i maj vid lunch, och det är mycket bilar som dyker upp på parkeringen.
Hur gick det förra sommaren då?
– Det gick bra tills det började regna. Det regnade varje dag i juli och augusti. Och regnar det mycket stänger de ju banan. Och spelar man golf och det regnar vill man ju inte stanna och käka, då vill man ju bara hem. Så ekonomiskt blev det ju en förlust, men man lärde sig massor, säger Sten.
Men ändå kör ni ett år till?
– Ja, man är väl lite dum i huvudet, säger Sten Larsson.
– Man tror ju på det och tycker det är roligt. Och timmarna här är ju ingenting mot de vi gör på vintern i Bowlinghallen. Så det är inga problem, säger Birgitta.
Vad är det roligaste med att jobba här?
– Att göra mat åt folk som är glada. Och så miljön. Men det är ju samma sak i bowlinghallen. Man är ju där och här av en anledning, att man vill vara här. Så 99 av 100 är ju glada, trevliga och positiva. Och det är det som är hela grejen. Man måste kunna skoja. Det gör jag hela tiden. Och kanske på ett lite annat sätt än när man skojar på Ica, säger Sten.
Birgitta är inne på samma linje.
– Det var ett gubbgäng här igår, ingen aning om vad de kom ifrån, de var sju-åtta stycken. Man kände direkt att "de här kan man lattja lite med", kalla de för gubbar och så. Sen var det igång. Vi hade så jäkla roligt alltså, och jag hade ju ingen aning om vilka dom var. Så ska det vara att komma hit, säger hon.