Jael Ahlin har jobbat som kyrkoherde i Flen-Helgesta Hyltinges församling sedan början av året.
Tidningen möter Jael Ahlin på hennes kontor i Flens församlingshem. På väggen hänger Jesus på ett kors och tittar ner på oss när vi dricker kaffe. Hon är kyrkoherde i Flen, Helgesta-Hyltinge församling, och när man hör Ahlin berätta och tänka tillbaka på sitt liv, förstår man att hon gjort fler saker än vad många andra människor hinner med under en livstid.
Om två år fyller hon 50, och hon är fortfarande lika nyfiken på livet.
– När en dörr öppnar sig så ska man passa på att gå in i den, för sedan stängs den. Skulle någon komma till mig i dag och fråga om jag ville ha ett kyrkoherdejobb i Rom, så skulle jag ha svårt att säga nej, säger hon och fortsätter:
– Jag tänker inte att jag inte kan, utan snarare att det här kan jag lära mig. Jag gasar på, för livet är kul och fullt av utmaningar! På ett sätt kan jag vara lite överpositiv vilket kanske retar folk ibland.
Ahlins livsfilosofi har hon levt efter hela sitt liv. Hon är orädd när det gäller att testa nya saker, och har alltid utmanat sig själv. Hon har segelflugit, och tagit dykcertifikat, som exempel.
– Mamma sa alltid till mig när jag var liten, att gör vad du vill, för det brukar du ändå göra. När jag hade levt hälften av mitt liv och berättade om saker jag varit med om, fick jag höra att jag ljög, säger hon.
Ahlin började sin bana som ungdomsreporter på Tidningen Arbetet i Landskrona, när hon var 17–18 år gammal, där hon hade en egen kolumn om nattlivet i staden. Men hon tänkte att vägen till journalistyrket kantades av för mycket studier. I stället blev det konstvetenskap, men snart växlade hon över till utbildningar som återigen närmade sig journalistiken, bland annat bildjournalistikutbildning på Biskops Arnö.
Hon gjorde sin praktik på Expressen, och blev erbjuden att stanna kvar, men efter det har hon varit på en uppsjö olika nyhetsredaktioner och även jobbat med radio.
– Jag har inte jagat karriär, utan jag har gjort det jag tycker är kul, säger hon.
Hon trivdes med yrket, och yrket passade henne. Ett av många minnen är när hon fotograferade Anna Lindh året innan hon dog. Hon gillade att jobbet var så omväxlande.
Ikoner av prästen Mats Hermansson är uppsatta på väggen.
– En dag var jag på Lummelundagatan, en annan hemma hos grisbonden Anders, och en tredje hängde jag utanför en helikopter i sele för att ta den perfekta bilden, och Gud vet allt. Man visste aldrig vad man skulle möta, säger hon.
Till slut hamnade hon på SVT:s Östnytt som videoreporter. Där blev hon kvar i elva år och producerade nyhetsinslag. Men sedan hände något.
– Jag vaknade en morgon och hade drömt att jag skulle bli präst. Jag berättade det för min dåvarande man, och så skrattade vi jättemycket. Men tanken kom hela tiden tillbaka. Och eftersom jag är lösningsorienterad så tänkte jag, vad gör jag av det här då?
Hon började läsa teologi och religionsvetenskap.
– Redan första året på utbildningen kände jag att en ny värld öppnade sig. Jag gick runt till alla mina journalistkollegor och sa att det här borde alla journalister läsa. Man får en helhetssyn på allting, hur saker hänger ihop, säger hon.
Och desto mer hon läste, ju större blev hennes tro. Hon var över 30 år när hon började inse att kristendomen är rätt häftig.
– Alla fragmenten blev en bild, jag såg en helhet. Jag insåg att han den där Jesus han var inte dum! Det finns en massa fördomar som lever kvar om att vara troende och Svenska kyrkan.
Jael Ahlins positiva syn på livet smittar lätt av sig när man träffar henne.
Hon jobbade som marinpastor inom försvarsmakten, där hon åkte skidor och sov i tält, höll korum (militärgudstjänst), och själavårdande samtal, något som även gör idag.
– Det finns saker man pratar med en psykolog om, men finns saker som psykologin inte täcker upp, och det är meningen med livet.
Ahlin har fortfarande saker kvar att göra. Hon vill resa världen runt och uppleva världen. Nån gång innan hon dör vill hon bo i en hydda ute i klart grönblått vatten och se fiskarna simma. Och så vill hon åka hurtigrutten.
– Prylar är bara saker, upplevelser kommer man ihåg när man blir gammal. Det kan också vara mindre grejer, som att gå barfota på stranden när det börjar bli varmt eller testa ett nytt gott vin, säger hon och fortsätter:
– Jag tänker inte vara en person som går år ut och år in på en arbetsplats och gnäller och är bitter. Livet är en fantastisk gåva, vi har möjligheten att göra vad som helst. Gör det som får hjärtat att sjunga, som en munk sa till mig. För plötsligt så sitter man där med sina saker och lån och undrar vart livet tog vägen.