I stationshuset i Flen sitter en man i regnbågsfärgad hatt och sjunger. Bakom honom syns färgglada lampor och blinkande ljusslingor. Mannen heter Amiro Nubianzon och sedan ett par månader tillbaka spelar han på stationshuset varje lördag. Numera spelar han även på fredagar.
– Jag vill att folk ska vänja sig vid att jag sitter här och spelar. Därför är jag här så ofta jag kan, säger han.
Ibland kommer det många och lyssnar, ibland bara några få. Oavsett vilket så spelar Amiro ändå. Att han valt just stationshuset som konsertlokal är ingen slump.
– Många som kommer från olika städer i Sverige hamnar här. Jag vill representera Flen.
Han tycker att stationshuset är en viktig mötesplats och beskriver det som ett ställe dit alla är välkomna och kan känna sig som hemma.
– Jag sitter här för att integrera. Man ser sina grannar varje dag i mataffären, men träffas man här kanske man lär känna varandra på ett nytt sätt. Folk från olika länder börjar prata med varandra. Det blir som terapi. Alla mår bättre av det.
Bakom disken i stationshusets kafé står Mohanad Al-Dawoodi och serverar baklava. Det är han som driver kaféet. Han är glad över att Amiro kommer och spelar varje vecka.
– Folk tycker om det. Det är kul när det händer något. Det behövs mer sådant här i Flen, säger han.
Musiken som Amiro spelar är inspirerad från gamla nu utdöda civilisationer i Östafrika. Amiro berättar att den bland annat beskriver hur samhället var under tiden när pyramiderna byggdes. De flesta av texterna har han skrivit själv, men det händer även att publiken önskar låtar.
– Jag vill förmedla känslorna från Östafrika och mitt hemland Sudan. Många här i Sverige har aldrig hört östafrikansk musik. Den är väldigt harmonisk och det finns en melodi i den som gläder din själ. Folk får balans i sina tankar när jag spelar, säger han.
Han berättar att han sysslat med musik sedan han var nio år. Sin första gitarr byggde han själv.
– När man inte har allt så skapar man det själv. Jag gick runt i industriområden i Khartoum och samlade gamla sladdar. Så hittade jag en spik och en skruv och knöt ihop det. Det lät så där, men det var början på något bättre. Sedan köpte min pappa en riktig gitarr åt mig. Och därefter har jag fortsatt att spela.