"Det verkar som att de tror att det räcker med en ursäkt men det gör det verkligen inte. Ingen annan ska behöva utsättas för det här", säger Nicklasson om att vårdcentralen inte anmält sig själv.
"Vi beklagar att det har fördröjt din diagnos av bröstcancer".
Så står det i den ursäkt som vårdcentralen i Flen har formulerat efter att Josefina Nicklassons cancertumör misstogs för en inflammation och hennes önskemål om att få göra en mammografi nekades. Med ursäkten lades ärendet ned, någon egen lex Maria-anmälan kommer inte att göras.
– Hade det varit för min egen skull, för att de skulle säga "förlåt", så hade jag inte orkat anmäla. Jag gjorde det för att ingen annan ska råka ut för samma sak som jag, säger Josefina Nicklasson.
Hon minns dagen i november 2018 då hon vände sig till vården efter att ha hittat den ärtstora knölen på utsidan av sitt högra bröst. När läkaren tog emot ska hon ha utbrustit "oj, så ung du är" och Josefina upplever att hennes ålder hölls emot henne när hon befarade det värsta.
– Jag fick en känsla av att jag tog upp hennes tid, jag fick gång på gång höra att jag var så ung.
Vårdcentralen skriver i brevet, som är signerat av verksamhetschefen och distriktsläkaren, att undersökningen som gjordes var adekvat men att man borde ha lyssnat på önskemålet om att få göra en mammografi.
Josefina har nu anmält händelsen till Ivo, Inspektionen för vård och omsorg, som kommer att utreda fallet. Tidningen har sökt vårdcentralen, men inte fått någon återkoppling.
När Josefina upptäckte knölen igen i våras, två veckor innan hennes andra barn skulle födas, nämnde hon den för sin barnmorska på mödravårdscentralen. Vid nästa besök tog sköterskan upp frågan igen, vilket Josefina är väldigt tacksam för. Hon blev uppmanad att kontakta Bröstcentrum på Mälarsjukhuset som i sin tur bokade en tid för mammografi. "Vill du komma i morgon?", hade de frågat men eftersom Josefina skulle föda barn när som helst valde de ett datum två veckor fram i tiden.
Lillebror Loa föddes lite efter beräknat förlossningsdatum och redan dagen därpå var det dags för mammografin. Men Josefina hade full fokus på den nya familjemedlemmen och hade skjutit undan sin oro. Hon var osäker på om hon ens skulle lämna bubblan på BB för att göra undersökningen.
Men Loa hade fått en infektion och behövde röntgas. Bara en förälder fick närvara. "Gör det du, så springer jag iväg och gör min mammografi", sa Josefina till sin sambo Robin Petterson. Hon intalade sig fortfarande att förhårdnaden i bröstet bara var en mjölkstockning och ville genomföra undersökningen för att få det bekräftat.
Bara dagar efter att Josefina Nicklasson fött sitt andra barn fick hon sitt cancerbesked.
En vecka senare var familjen hemma i Flen och ute på promenad. Josefinas telefon plingade till och via sms fick hon besked om en ny tidsbokning på Bröstcentrum nästkommande måndag. Det var onsdag och hennes tankar skenade direkt. När de samma eftermiddag träffade Josefinas mamma bestämde de sig för att logga in på 1177 och tillsammans läsa vad som stod i journalen.
"Nyförlöst kvinna ska delges cancerbesked".
Bland de många latinska termerna uppfattade de att det rörde sig om en typ 3-cancer – illa enligt snabba googlingar. Och en röntgen av hals, lungor och buk var beställd. För första gången i sitt liv fick Josefina en panikångestattack.
– Det var en skräckupplevelse. Vi var så chockade allihop.
Informationen om att andra delar av kroppen måste röntgas fick kom som ytterligare en smäll.
– Jag började hyperventilera, det var som att andas genom ett sugrör, och jag var övertygad om att cancern hade spridit sig i hela kroppen. "Nu är det kört", tänkte jag.
Josefina Nicklasson har just gjort sin sista planerade cellgiftsbehandling. Biverkningarna för behandlingen sammanfattas på fyra A4-sidor och inför varje omgång har hon fått ta 96 kortisontabletter.
I dag har hon just genomgått den sista av sina sex planerade cellgiftsbehandlingar. Behandlingen görs för att tumören ska krympa till en storlek som är mer lämplig att operera, då den är så aggressiv i sin art. Förhoppningsvis får hon ett datum att skriva in i kalendern redan på måndag. Men att tumören hann växa sig så stor som 4,5 centimeter innan hon fick sin diagnos har hon svårt att förlika sig med.
– Läkarna sa hela tiden att den var så stor och det var den inte när jag sökte vård första gången. Då var den ungefär som en ärta.
Sjukdomen har gett henne nytt perspektiv både på livet och på tiden. Det är inte för intet som "fånga dagen" har blivit en välanvänd klyscha.
– Nu firar vi allt! Vi firade när min tumör hade krympt till hälften och vi firade när jag fick besked om att man inte hittat någon spridning, berättar Josefina.
En halvtimme efter intervjun ringer läkaren för att meddela att hon inte bär på den ärftliga cancergen man delvis misstänkt. Dags att fira igen.
– Jag vill så gärna leva, säger hon.