Rapporteringen om det brutala rÄnet mot Handelsbanken i Flen för tio Är sedan har rört upp mycket minnen och kÀnslor. Nu berÀttar den tidigare polisen Peter Henriksson om sin dag, som började med en stor övning i Katrineholm.
En kaotisk situation simulerades med hjÀlp av bussar, ambulanser och ett stort antal figuranter. Plötsligt hörde han ett anrop ur radion: "Skottlossning Flen! Det Àr rÄn!". Han vÀnde sig mot testledaren.
â IngĂ„r det hĂ€r?
â Nej.
TvÄ poliser hade varit pÄ patrull och skulle tillbaka till Katrineholm. Men solen sken och de bestÀmde sig för att stanna vid Ica för att köpa glass. De noterade en bil som stod lite konstigt utanför och svÀngde runt till parkeringen.
â DĂ€r stod rĂ„narna. Och de öppnade eld, berĂ€ttar Peter Henriksson och fortsĂ€tter:
â De sköt inte i luften, de sköt prick mot poliskollegorna i bilen. Hade de inte duckat snabbt sĂ„ hade de fĂ„tt kulan i huvudet.
NÀr den simulerade övningen byttes mot skarpt lÀge var hans bedömning glasklar. Inga poliser skulle storma in och göra den redan livsfarliga situationen vÀrre. Han sÀger att han stÄr rakryggad för sitt beslut, men vet att det finns de som tycker annorlunda.
PÄ vÀg mot brottsplatsen var kommunikationsradion ett virrvarr av röster. Henriksson fick inte kontakt med den beskjutna patrullen och fick kÀmpa för att fÄ stopp pÄ kollegorna som hade skyndat ivÀg.
â Vi hade mot oss tungt bevĂ€pnade, vĂ€ldigt motiverade och helt hĂ€mningslösa rĂ„nare som sköt för att döda poliser. Och de var mĂ„nga och med tyngre puffror.
För sig sjÀlv upprepade Henriksson mantrat "det ska inte bli som i Malexander. Och det Àr pÄ mitt ansvar".
Vid Ăja satte polisen upp en vĂ€gspĂ€rr och avvaktade. NĂ€r Henriksson fick kontakt med den beskjutna patrullen sĂ„g han en ödesdiger utgĂ„ng framför sig.
â Jag var ganska övertygad om att de inte skulle komma hem igen, sĂ„ jag tĂ€nkte att jag i alla fall skulle finnas dĂ€r för dem i radion.
â SĂ„ jag sa "det Ă€r bara pengar". Backa! Backa, backa, backa ...
Samtidigt hörde han rÀddningstjÀnstens sirener och dova smÀllar genom radion.
â Hon svarade "jag kan inte backa. De skjuter pĂ„ oss".
NÄgra minuter senare antogs rÄnarna ha lÀmnat brottsplatsen. Med hög beredskap gav Henriksson order om att Äka fram.
â Mitt fokus var att ta hand om kollegorna. Att krama om dem och se hur de mĂ„r. Jag kommer aldrig glömma det, en av dem hade glassplitter i hela ansiktet.
Vidare kom arbetet att handla om tvÄ spÄr. Att jaga tjuvar och att sÀkra brottsplatsen.
Vittnen hördes, kameror tömdes och spĂ„r sĂ€krades. Och plötsligt bröts arbetet av en uppgift om att det kunde finns gisslan kvar pĂ„ banken. Piketen skickades in och konstaterade att ingen gisslan fanns â men rĂ„narna hade glömt kvar en vĂ€ska.
â I den lyckades vi sĂ€kra spĂ„r som gick att koppla till nĂ„gra individer och fallet ses som polisiĂ€rt avklarat. Det Ă€r jag sĂ„ jĂ€kla nöjd med.
NÄgra detaljer i rÄnarnas agerande förbryllar Henriksson. Varför satte de eld pÄ bilen och dÀrmed lockade rÀddningstjÀnsten till platsen?
Henrikssons hypotes Àr att den oförutsedda poliskonfrontationen i kombination med en eventuellt försenad leverans fick dem att kasta in handduken.
â Det var en vĂ€rdetransportbil dĂ€r samtidigt. Men föraren sĂ„g vad som hĂ€nde, sĂ„ han backade undan och gömde sig.
Med stor sannolikhet skulle den till Handelsbanken och eventuellt kÀnde rÄnarna till det.
IstÀllet blev bytet 70 000 kronor i mynt.
â De lyckades inte komma Ă„t det de ville, de avbröt ju. De fick med sig mynt. Skitpengar pĂ„ ren svenska!
NÀr jakten pÄ rÄnarna drog igÄng sa Henriksson till sina kollegor att "snart smÀller det nÄgon annanstans, snart kommer en undanmanöver. SÄ nÀr flyktbilen plötsligt stod i brand vid Vallmotorp skickade han enbart dit en insatsgrupp för att sÀkra brottsplatsen, som han bedömde var ett villospÄr.
I dag Àr Henriksson övertygad om att gÀrningsmÀnnen gjort ett Àn mer ovÀntat flyktdrag: de stannade kvar nÀra brottsplatsen.
â Med stor sannolikhet lĂ„g de kvar och tryckte i tĂ€torten Flen i ett dygn eller mer.
NÀr klockan var 21.30 den 18 maj 2011 avslutade Peter Henriksson sin dag med att knacka pÄ hos kollegan vars ansikte nÄgra timmar tidigare var fullt av glassplitter.
â Jag behövde tala om för henne varför jag tog de beslut jag gjorde. Och vi Ă€r kompisar Ă€n i dag.