Allt fler elever blir hemmasittande när den psykiska ohälsan ökar hos unga.
Tidningen träffar fyra lärare på Stenhammarskolan Bildningscentrum, i ett av grupprummen i det avskilda lärarrummet. Mot ett stort fönster mot skolgården spelar eleverna pingis, och bollen träffar då och då fönstret, som ger ifrån sig små smällar. Men det bekommer dem inte de minsta. De vill berätta om hemmasittarnas situation, och hur de som lärare kämpar med problemet på skolan.
Anette Jonsson jobbar som speciallärare, och börjar samtalet med att problematisera användningen av ordet "hemmasittare". Hon vill i stället använda ordet "problematisk skolfrånvaro". Petra Högberg som är lärare i svenska håller med:
– Ordet hemmasittare känns inte så bra, det har en dålig klang.
Totalt rör det sig om en handfull elever som har problem med att ta sig till skolan. Och tre elever i årskurs nio är hemma 100 procent av tiden. Det är inte ovanligt att eleverna har bakomliggande problem, till exempel en autism- eller ADHD-diagnos, och många mår psykiskt dåligt.
– Det stora steget är att faktiskt ta sig in i skolan. Ofta har eleven en önskan om att göra skolarbetet, säger Petra Högberg.
Många av dessa elever upplevde en stor lättnad under pandemin, när eleverna arbetade hemifrån. Där fick eleverna en större studiero, och kunde vara med i lektionerna utan att synas, eftersom man verkade i ett digitalt klassrum.
I våras tog man bort möjligheterna att undervisa i mindre grupper. Då ökade hemmasittandet. Nu har man återigen börjat jobba aktivt med eleverna och det har gett resultat.
Tidigare år fanns det chansen för elever med problem att delta i skolundervisning i mindre grupp. Men förra året eskalerade det, när man tog bort den möjligheten. Många elever orkade då inte gå till skolan, och man startade därför upp en sådan grupp igen – med gott resultat.
Nu har två elever återvänt efter långvarigt hemmasittande. Och för fyra elever har situationen förbättrats avsevärd denna termin.
– Man kan diskutera om elever ska vara en del av helheten – av klassen och inte utanför. Men vissa behöver tryggheten att man blir undervisad på samma ställe, och av samma personal, säger Petra Högberg och fortsätter:
– Det kräver mer resurser. Det har blivit mindre personal de senaste åren.
Det är inte ovanligt att eleverna har bakomliggande problem, till exempel en autism- eller ADHD-diagnos, och många mår psykiskt dåligt.
För att lyckas vänta utvecklingen har det krävts ett väldigt stort engagemang hos lärarna.
– Det viktigaste är att skapa tillit, och en relation så eleverna känner sig trygga. Sen är det också väldigt viktigt att man har föräldrarna med på tåget. I bland så har vi kontakt dagligen, säger Caroline Baudou, som är speciallärare.
Per Qvarnström, lärare i matematik och franska, har åkt hem till elever som inte orkat gå till skolan, och Anette Jonsson berättar om hur man har gjort anpassningar i schemat.
På bilden från vänster: Per Qvarnström, matematik- och franskalärare. Anette Jonsson, speciallärare. Petra Högberg, svensklärare och Caroline Baudou, speciallärare. Alla jobbar för att minska hemsittandet hos elever.
– För några elever kan det vara bäst att komma tillbaka till en mer praktisk lektion, som slöjd eller bild, säger hon, och Petra Högberg fortsätter:
– Jag har haft elever som inte kommit till skolan, och då har man börjat med digital undervisning där man kan vara med under tiden de jobbar. Nästa steg blir att eleverna får komma hit. Jag hade elev som smet in bakvägen, och kom och jobbade en timme i veckan.
Varför hemmasittandet blivit vanligare, har lärarna inget självklart svar på.
– I dag är det mer accepterat att må dåligt. Förr fanns det inte på kartan att barnen inte skulle gå till skolan, oavsett hur de mådde, säger Anette Jonsson.
– Vi lyssnar mer på hur eleverna mår idag, säger Petra Högberg.