Skolkrisen i Flen berör. Flera skolor har hotats av nedläggning, vissa har räddats, andra inte.
I förra veckan kom beskedet att det saknas 17 miljoner kronor i budgeten, och om inte de pengarna skjuts till riskerar 23 tjänster inom skolan i Flen att försvinna.
Tidningen har träffat fyra representanter från fackförbundet Sveriges Lärare i Flen. Förbundet, med över 300 medlemmar i Flen, är djupt oroat över utvecklingen.
– Även om de här 17 miljonerna skjuts till så verkar det ju som att folk kommer behöva sluta ändå, det känns verkligen inte bra, säger Åsa Gustafsson som är ordförande och jobbar som förskolelärare.
Hur är känslan bland era medlemmar?
– Det är en stor oro. Man känner redan nu att det är en tung och ökad arbetsbelastning. Hur ska det då bli om det försvinner ännu fler kollegor och elevpengen minskar?, säger Lise-Lotte Johansson som jobbar på Stenhammarskolan och fortsätter:
– Vi hör också medlemmar som pratar om att söka sig bort från kommunen, på grund av den här oron. Det har inte Flens kommun råd med.
Facket motsätter sig budgeten och räknar med att de extra miljoner som krävs skjuts till. Men ingen kan veta säkert och frågan har gått vidare från nämnden och ska tas upp i kommunstyrelsen för att sedan fattas beslut om i kommunfullmäktige.
Vad kan det för få konsekvenser om de här 17 miljonerna inte skjuts till?
– Det kommer bli märkbart för våra medlemmar att de får en arbetsmiljö som är ohållbar. Det kommer leda till stora konsekvenser för alla elever och personal i Flens kommun och vi kommer inte kunna fullfölja vårat uppdrag enligt skollagen, säger Gustafsson.
– Redan nu finns det ju tecken på att lärare ska hantera saker som tidigare inte var våra huvudsakliga uppgifter. Det kan handla om extra tjänstgöring eller administrativa uppgifter som har fått övertas utan att man egentligen definierat varför, säger Dan Olofsson som jobbar på Stenhammarskolan.
Flera gånger de senaste åren har facket bjudit in politiker till samtal, för att få en förståelse, men inte fått något gehör alls.
Irene Breslin är huvudskyddsombud i förbundet och jobbar på vuxenutbildningen.
– Jag upplever att vi inte pratar samma språk. Vi pratar medlemmar, elever och verksamhet. Politikerna pratar väldigt mycket nyckeltal. Här märks det ju tydligt att vi har olika syn på saken.