Den 23:e december firade Margareta Persson en lugn jul tillsammans med nÀrmaste familjen i lÀgenheten i centrala Flen.
â Vi hade det jĂ€ttetrevligt, Ă„t pĂ„ tok för mycket mat och godis, och tittade pĂ„ Svensson Svensson. Precis sĂ„ som det ska vara. Min pappa Inge mĂ„dde bra och allt kĂ€ndes som vanligt, sĂ€ger hon.
Men julaftonsfirandet skulle fĂ„ ett trĂ„kigt slut. Klockan Ă„tta pĂ„ kvĂ€llen skulle hennes fyra barn, tillsammans med sin pappa Inge Gustafsson ta tĂ„get till Linköping, för att fira en andra jul hemma hos barnens pappa. Margareta Perssons pappa var stressad â men det var han alltid. För att vara sĂ€kra pĂ„ att hinna med tĂ„get lĂ€mnade de lĂ€genheten i god tid. En promenad som tar Margareta Persson ungefĂ€r tvĂ„ minuter.
â Jag har utsikt över stationshuset frĂ„n lĂ€genheten, och tittade pĂ„ dem frĂ„n fönstret medan de gick. Jag sĂ„g att de hela tiden stannade till och tog paus, och till slut ringde jag min yngste och frĂ„gade vad fasen det var som stod pĂ„.
Dottern berÀttade att morfar var vÀldigt trött, och ofta fick sÀtta sig ner pÄ sin rullator för att vila. Margareta Persson drog snabbt pÄ sig sin jacka och sina kÀngor.
â Jag glömde mössa, och mina cigaretter, och skyndade ner till bilen dĂ€r vi hade en rullstol i bagageluckan. Jag sa till min son Leo att springa till dem med rullstolen sĂ„ att kanske de skulle hinna med tĂ„get, ifall pappa inte orkade gĂ„ sista biten, sĂ€ger hon.
NÀr Margareta Persson kom fram till pappan hade de stannat precis framför stationshuset.
â Och dĂ„ sĂ„g jag att pappa lĂ„g pĂ„ marken, med rullatorn liggande pĂ„ marken. Min Ă€ldsta dotter stod och grĂ€t och de andra barnen stod som i chock. Jag satte mig ner bredvid pappa, vid sidan om en ung kille jag aldrig sett förut, sĂ€ger hon.
Hon berĂ€ttar hur mannen i 20-Ă„rsĂ„ldern höll pappans huvud i sina tvĂ„ kupade hĂ€nder, sĂ„ att pappan ej skulle ligga pĂ„ den kalla marken. Margareta Persson frĂ„gade sin pappa om han gjort sig illa, och efter en lĂ„ng stund fick hon svaret nej â ett svar hon inte litade pĂ„. De ringde snabbt till 112.
â Det hĂ€r kanske lĂ„ter löjligt, men nĂ€r jag satt dĂ€r med min pappa sĂ„ kĂ€nde jag plötsligt min mammas nĂ€rvaro som gick bort för nĂ„gra Ă„r sedan. Och dĂ„ visste jag att det var för sent för pappa.
Den unga mannen var fast besluten att inte lÀmna platsen och satt kvar med familjen tills ambulansen kom nÄgra minuter senare. TvÄ ambulansmÀn fick upp Inge Gustafsson i bilen, och kunde berÀtta att det antagligen rörde sig om ett hjÀrtstopp.
â Innan jag klev in i ambulansen berĂ€ttade jag för killen vad jag hette, och uppmanade honom att söka upp mig efterĂ„t sĂ„ jag kunde tacka honom. Men han har inte hört av sig sedan dess, sĂ€ger hon.
Pappan avled i ambulansen pÄ vÀg till sjukhuset.
â Jag hörde plötsligt jĂ€ttekonstiga pipljud, och sen sa ambulansföraren att "jag tror att det var din pappas hjĂ€rta som slutade slĂ„", sĂ€ger hon.
Ett dygn senare skrev hon ett Facebook-inlÀgg dÀr hon tackade mannen, och önskade honom en fin jul. InlÀgget har i dag nÀstan 800 reaktioner. Margareta Persson önskar att han ska fÄ veta hur stort avtryck han gjort pÄ henne.
â Jag kĂ€nde att det fantastiskt att en total frĂ€mling visade sĂ„ genuin omtanke om en 90-Ă„rig gammal farbror som han inte kĂ€nde alls. Han gav mig tillbaka hoppet pĂ„ mĂ€nskligheten.
Tiden efter hjÀrtstoppet beskriver Margareta Persson som kaotisk, med tömning av pappans lÀgenhet och allt administrativt som skulle ordnas. Dessutom Àr familjen i full gÄng att bygga hus utanför Eskilstuna.
Pappan skulle begravas i Kalmar, och det skulle kosta familjen 10 000 kronor att frakta dit kroppen. Hon valde i stÀllet att lÄta honom kremeras i Katrineholm, för att sjÀlv frakta urnan med sin bil.
För att hantera det absurda i situationen, plockade Margareta Persson fram sin "galghumor" som hon sÀger. LÄten "Jag och min far", i original av Olle Ljungström, och Àven framförd av Magnus Uggla, har en viktig betydelse för henne. Textraden gÄr "DÀr borta vid pilen har jag lagt min far".
â Men jag sjöng alltid "dĂ€r borta vid bilen", och mina barn skrattade sĂ„ Ă„t det. NĂ€r jag kom ner till krematoriet i Kalmar, sĂ„ stĂ€llde jag kartongen vid bilen och tog en bild och skickade till mina vĂ€nner. Och sĂ€g nu inte att jag sjunger fel, för det kĂ€ndes helt rĂ€tt.