Michael Roslin ser delar av framtiden i den digitala vården, men poängterar att omläggning till det digitala bara bör göras i områden som drar nytta av det.
På en gård strax utanför Flen ser Michael Roslin, 53, hastigt efter sina får. Han är på förmiddagsrast. Om 15 minuter ska han fortsätta gå sina ronder på en handfull äldreboenden, strödda i norrlands väldiga inland. Ena sekunden i Saxnäs – andra sekunden 25 mil bort i Malå.
– Jag arbetar på fyra olika orter i södra Lappland, så det går i ett. Men det är ändå lättsamt på något sätt, jag är ju hemma i Sörmland vid min egen dator, så jag kan gå ut på gården och titta till saker och ting mellan varven.
Sedan 2020 har Michael Roslin, specialist i geriatrik, arbetat på en handfull särskilda boenden utspridda i Västerbottens län, långt bort från den folkrikare kusten. Med en skärm som ögon och sjuksköterskor som händer behöver han egentligen aldrig lämna Flens kommun, han är en digital läkare.
Precis som många andra upptäckte under pandemin, ser Michael Roslin hur distansarbetets båda sidor är tätt sammanflätade och gör sig påminda i det som tidigare togs för givet.
Morgonpendlingen är ett minne blott, förmiddagsfikan med kollegorna likaså. De tidsödande transportsträckorna är som bortblåsta, precis som möjligheten att diagnosticera en bruten arm.
Men i arbetet som distansläkare tar inte ensamheten bara ut sin rätt på det sociala, den ställer även högre krav.
– En väldigt viktig sak är att veta vad man inte ska göra digitalt, och det är nog svårare att avgöra om man är mer nybakad. Jag jobbade två år för Kry tidigare och det var ett nyttigt lärande. Att få en stor volym patientfall som man skulle lösa eller avvisa. Då började man också se den digitala vårdens begränsningar, vad som var möjligt och inte.
Att arbeta med digital vård är en annorlunda upplevelse, inte bara för läkarna utan också för patienterna och deras nära. Michael Roslin har dock paradoxalt nog kommit patienteras anhöriga närmare genom att bo 100 mil bort.
– Jag var orolig för att anhöriga skulle tänka att deras föräldrar inte fått en ordentlig bedömning, eftersom doktorn finns i södra sverige, men det har sällan blivit ett problem. För jag har försökt och kunnat kompensera genom att ringa anhöriga och prata med dem.
För Michael Roslins del var beslutet att arbeta på distans däremot inte enbart taget av lust, utan också av nöd och avvägning.
– Vi har tre barn varav två är funktionshindrade, sedan har vi också ett jordbruk, så det har varit väldigt bra för familjen att kunna vara hemma mer.
Michael Roslin vid hans hemarbetsplats. Härifrån utför han samtliga av sina arbetsuppgfiter.
Till Flens kommun flyttade han med familj 2012 utan att veta vad som egentligen väntade. Idag finns på gården odlingar, höns och får som ska ses om dagligen, tidigare även grisar och kaniner.
– Det var just för gårdens skull vi flyttade hit, ett Hemnet-fynd som blev ett hem. Det är självhushållningsstuk på det, vi äter våra egna djur, plockar våra egna ägg och odlar våra egna tomater.
Men att arbeta på distans, och i viss mån att skära ned på besöken till matvarubutiken, gör inte Michael Roslin utan att ibland sakna det sociala som gått förlorat.
– Det gör jag ofta, dels den avspända samvaron i fikarummet. Dels så blir det en annan känsla av att sitta i samma rum, både för mig själv och patienten. När jag gjorde samma arbete fysiskt kunde man ibland ha det så trevligt att man knappt ville gå därifrån, och så blir det inte nu. Det blir mer högeffektivt men också lite tråkigare för oss båda.