20-åriga Nazhat Azazi föddes i Afghanistan men flydde till Sverige 2010. Nu önskar hon att hennes anhöriga som är kvar i landet kunde göra detsamma.
20-åriga Nazhat Azizi har svårt att sova. Varje dag får hon rapporter från sina släktingar i Afghanistan. Varje dag ber de om hjälp.
– Jag vet inte vad jag ska göra?
Själv flydde hon till Sverige tillsammans med sin mamma och två syskon 2010. Pappan kom ett par år senare och för bara några månader sedan sprang Nazhat Azizi själv ut från portarna från Prins Wilhelmgymnasiet och kastade sin vita studentmössa i luften i glädjerus.
Nu känner hon sig nästan sjuk av oro, framför allt för sina mostrar i Kabul och deras barn.
– En av dem berättade om en väninna som går runt med råttgift i väskan och i fickan, redo att ta sitt liv om talibanerna skulle komma och ta henne. Nu funderar min moster på att göra samma sak och när hon säger det så bara rinner mina tårar.
Samtidigt känner Nazhat Azizi sig maktlös i sina försök att hjälpa dem att fly. Samma sak var det när en släkting utvisades från Sverige för ett halvår sedan, då ringde hon regeringen som inte kunde hjälpa till.
Hon är rädd att världen har blivit avtrubbad och gett upp hoppet om Afghanistan. Därför uppmanar hon alla att sprida information om det som pågår i landet och att inte blunda för situationen.
– Jag förstår att inte alla kan komma till Sverige, men som vanligt är det kvinnor och barn som drabbas allra hårdast. Vi borde göra något för att hjälpa de stackars flickorna som blir tagna och bortgifta till talibanerna.
En av hennes släktingar arbetar som domare och tros vara extra utsatt precis som hennes make. Han lämnade landet förra helgen och har inte kunnat kontakta familjen sedan dess.
– Lever han? Blev han lurad? Vad hände?
Beväpnade talibaner på Kabuls gator.
Själv har hon inte varit i Afghanistan sedan 2016, då hon reste dit för ett bröllop. Bilderna av hennes födelsestad som nu kablas ut över världen är olika det Kabul hon minns. Men förutom det som får hennes mage att knyta sig av oro finns också rapporter som fyller henne med hopp och beundran.
Som klippet med de afghanska kvinnorna som demonstrera för sina rättigheter, bara en meter från beväpnade talibaner.
– Jag önskar att jag hade deras styrka. Att de står där framför talibanerna med deras pistoler ... det värmer mitt hjärta! Afghanistan vägrar att gå tillbaka i tiden, vilket är exakt vad talibanerna vill. Jag älskar hur mycket de kämpar för sina rättigheter.