Den sista bilden Benjamin Grünfeld visade var fylld av leende människor. Benjamin sitter i bildens centrum och har armarna runt två av barnbarnen, omringad av en stor familj.
Benjamin växte upp med tre bröder i Transsylvanien under 30-talets finanskris. Familjen hade varken råd med bröd, tandborstar eller leksaker, men en blyertspenna lyckades Benjamin komma över och han började teckna.
Familjen fördes till Auschwitz
Våren 1944 hämtades den judiska familjen och fördes till Auschwitz. Hans föräldrar hänvisades till ”duschutrymmet” med instruktionerna att komma ihåg var de hängt sina kläder och knyta ihop skorna.
Benjamin och hans bror bedömdes kunna arbeta, men en arbetsledare tog ut Benjamin ur ledet för att han var för klen och skulle till gaskammaren i stället.
– Jag tänkte: Nej, ska jag först skiljas från min mor, far och lillebror och därefter min storebror. Så fick det inte gå till. Med ett litet steg i taget närmade jag mig den ena husväggen och när vakten tittade bort smög jag in ibland latrinerna, berättade Benjamin.
Där satt han ihopkrupen i flera timmar innan han vågade gå tillbaka till baracken. När kvällen kom och fångarna fick varsitt bröd upptäckte vakterna att det var en person för mycket. Benjamin klarade sig genom att klämma sig mot väggen bakom fångarnas fötter.
– Om jag inte hade lekt kurragömma med min mormor hade jag aldrig lyckats.
Läs hela artikeln i tisdagens papperstidning