Utanför sjukhuset går de hand i hand. Till höger går mormor, Ann-Christin Pettersson, i mitten mamma Linda Linder som håller sin son Oliver Gustafsson Linder i handen. Med varsamma steg lämnar de höstljuset och går välorienterat in och ställer sig i en av hissarna vid sjukhusentrén.
– Vi går ofta tillsammans till sjukhuset, berättar Ann-Christin Pettersson som tillbringar mycket tid med sitt barnbarn.
– Både i Uppsala och här följer jag med. Det är färre besök nu än när det här började, säger hon.
2013 diagnostiserades Oliver Gustafsson Linder, som nu är 14 år, med en hjärntumör. Den har sedan opererats och han har nu i två år varit cancerfri. Men i och med operationen och omfattande behandlingar blev han av med synen. Tumören satt så till att den klämde synnerven. Oliver Gustafsson Linder kan idag bara skilja på ljus och mörker.
– Efter behandlingen lider han av flera olika biverkningar. Han växer inte utan måste få hormonbehandling. Hjärntröttheten är ett annat symtom, den gör honom helt tom på energi, säger Linda Linder.
Sedan diagnosen har hon varit hemma och tagit hand om sin son. Vardagliga saker som att klä på sig på morgonen, tvätta sig eller förbereda frukost måste Oliver Gustafsson Linder få hjälp med efter att han förlorade synen. Trots att han helst vill göra det på egen hand.
– Det går inte att göra allt själv. Välja kläder till exempel. Jag har också svårt att ta rätt förpackningar ur kylskåpet. Det finns så många olika saker som känns likadana, säger Oliver Gustafsson Linder.
Han försöker vara väldigt självgående. På händerna har han plåster på två av sina fingrar som täcker såren han fick när han pysslade med sin morfar. Han har också förbud att använda spisen, som han bränt sig på när han försökte förbereda mat själv.
– Oliver är alltid väldigt positiv. Han säger att allt är bra, att allt är som innan. Även fast vi ser att han inte mår bra, säger Ann-Christin Pettersson.
Uppe på barnkliniken på Mälarsjukhuset känner personalen igen familjen. Sjuksköterskans röst får Oliver Gustafsson Linder att le och de går rutinmässigt in i ett av rummen för att prata om hur allting går.
Efter 20 minuter är besöket avklarat. Ett besök för att mäta om han växer.
– Ett kilo har jag gått upp och en centimeter har jag vuxit, säger han stolt när han håller sin mammas hand i sjukhuskorridoren.
I kafeterian beställer han en äppelkaka med vaniljsås. Linda Linder öppnar burken med vaniljsås och säger till honom att den finns bredvid tallriken till vänster.
– Jag vet, säger Oliver Gustafsson Linder med en självsäker ton och greppar äppelkakan med handen.
Flens kommuns undersökning föreslår att kommunen ska avslå ansökan om att Linda Linder ska få bistånd för att ta hand om sin son fyra timmar om dagen, de två timmarna innan och efter han går till skolan. Beslutet grundar sig i att kommunen anser att Oliver Linder klarar sig själv.
– Undersökningen visar att han inte uppfyller de kriterier som krävs för att få tillhöra den personkrets som får bistånd, säger enhetschefen på socialförvaltningen Monica Cedergren.
Kriterierna lyder att personen i frågan är i behov av att få hjälp med sin personliga hygien, måltider, att klä på sig och kommunicera med andra.
Samtidigt skriver överläkaren Jörgen Enarsson på barn- och ungdomskliniken i Eskilstuna i ett intyg att Oliver Gustafsson Linders tillstånd är sådant att han behöver hjälp vid de flesta dagliga aktiviteter, så som att göra sig i ordning inför skolan och att äta frukost.
– Det är väldigt tuffa krav som ska uppfyllas för att tillhöra den här gruppen, ett exempel är att inte få på sig strumporna själv, säger Monica Cedergren.
Oliver Gustafsson Linder får på sig strumporna själv, men någon måste lägga fram dem. Undersökningen som nu har gjorts av kommunens tjänstemän att ta vidare till Socialnämnden där politiker kommer att besluta om ansökan.
– Beslutet har inte gjorts och jag vill inte spekulera kring hur politiker kommer att hantera detta, säger Monica Cedergren.
Kommunen har erbjudit alternativa lösningar, men inga som familjen har godtagit.
– De erbjöd oss avlastning i form av korttidsboende. Det är inte det vi frågar efter och även om vi får ett nej kommer vi att fortsätta som vi gör. Jag kommer inte att lämna min son, säger hon.